Punk, skam och hur jag vill leva mitt liv

Jag är gammal punkare. Jag var inte den hårdaste med skinnjacka och nitar, men hade ändå attityd. Det var vi mot dom. Det fanns människor som var laglydiga och gjorde vad som förväntades av dom och så var det vi som gjorde vad vi hade lust till oavsett omgivningens reaktioner. Det fanns dom som levde tråkiga jävla svenssonliv och så var det vi som utmanade normer och tog dagen som den kom. Det var dom som var lurade och vi som hade förstått vad det hela handlade om. Och så fanns det viss musik som var tuff och annan som var töntig.

Häromdagen satt jag vid datorn och lyssnade på en låt om och om igen. Efter ett gäng genomlyssningar kom tonårsdottern in och frågade hur många gånger jag egentligen lyssnat på låten. Helt oförberedd översköljdes jag av skamkänslor.

Låten jag lyssnade på påminner mig om hur jag vill leva mitt liv. Jag vill att mitt liv ska vara en hyllning till livet själv. Jag vill leva mitt liv med medvetenheten om att mina handlingar har betydelse. Att varje val jag gör påverkar människor i min omgivning och att den påverkan sprider sig oändligt in i framtiden. Det jag gör idag, oavsett hur betydelselöst det kan synas vara, leder till att livet för framtida generationer kommer se annorlunda ut.

I linje med detta vill jag visa visa att andra även påverkar mig. Jag vill vara tydlig och inte låtsas att jag inte blir påverkad av människor i min omgivning. Jag vill att det som kommer över mina läppar uttrycker samma budskap som resten av min kropp förmedlar. Det här är en ganska ovan plats för mig. En plats som jag sakta håller på att göra mig bekant med. Här finns en sårbarhet och en naken skörhet och en stor möjlighet att jag blir utsatt för attacker, förlöjliganden, hån och raljerande skämt.

När min dotter kom in tror jag att jag påmindes om min punktid i relation till hur jag vill leva mitt liv. Genom att inte tränga undan mina skamkänslor kom jag i kontakt med dessa tankar. Jag är oändligt tacksam för mina år som punkare och att jag har fått lära mig att lyssna på mina skamkänslor.

Här kan du lyssna på låten jag lyssnade på:

Planeten till salu

Tänk dig två scenarier där du skulle vilja investera en miljard kronor i ett stort stycke regnskog:
1.    Du hugger ner all skog och säljer virket. När lånet och alla omkostnader är betalda har du tjänat 200 miljoner kronor. Skogen är nu borta för alltid.
2.    Du bedriver ett hållbart skogsbevaringsprojekt. Du kan sälja virke för 10 miljoner kronor per år. Skogen kan bevaras intakt under mycket lång tid.

Till vilket av de två scenarierna kommer banken vara villig att låna dig pengar? (Ledtråd: den första investeringen ger en ekonomisk avkastning på 20% och den andra en ekonomisk avkastning på 1%.)

Här följer att annat exempel: Du är världspresident med oinskränkt makt. Du får besök av några utomjordingar som erbjuder sig att köpa jorden för ofattbara 100 triljoner kronor. De kommer visserligen att stycka upp planeten och sälja till högstbjudande på den intergalaktiska marknaden, men på köpet blir du världens i särklass rikaste person. Antar du erbjudandet?

Även om det andra exemplet ter sig absurt så är det så vår ekonomi fungerar. Det finns nästan hur mycket pengar som helst till saker som förstör vår planet och nästan inga pengar till saker som bevarar den.

Igår var jag på föreläsning på kulturhuset i Ytterjärna och lyssnade på Charles Eisenstein. Det var ingen omvälvande upplevelse, men trots det sorgliga i ovanstående exempel lämnade jag Järna med en varm känsla av hopp och förtröstan i mitt bröst. Även nu när jag skriver dessa rader sitter jag med ett milt leende på mina läppar.

För Charles pratade inte bara om hur vårt nuvarande penningsystem fungerar som en destruktiv kraft i världen. Han pratade också om hur vi kan föra in en gåvoekonomi i vårt medvetande. En ekonomi där jag i tider av överflöd kan ge till andra och när jag lider brist kan ta emot från andra. Det är på det viset långsiktig trygghet och säkerhet skapas. Att vi är förbundna till varandra och i kriser hjälper varandra. Sätter vi vår tilltro till pengar kan vår säkerhet vara bortblåst när det blir en kraftig finansiell kris.

Vill du själv lyssna på Charles Eisenstin (och varit snabb nog att läsa denna blogg) har du chansen nu på fredag 8/6 2012. Kontakta Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84 för mer information.

Här kan du se en film om Charles Eisenstein och hans bok Sacred Economics.

Här kan du läsa hans bok Sacred Economics gratis på nätet.

Ta skammen vid hornen

För några veckor sedan tog jag på mig ett översättningsuppdrag. Jag skulle översätta ett häfte och mejla de delar jag översatt allteftersom de var klara. Min uppdragsgivare åkte på semester och jag tänkte att jag hade gott om tid. Veckorna gick och plötsligt var hon hemma igen och jag som inte gjort någonting!

Jag bävade varje gång jag öppnande min mejl och andades ut när där inte fanns något mejl från henne i inkorgen. Detta pågick ett par dagar tills jag fick nog och bestämde mig för att konfrontera skammen istället för att fly undan den. När jag tog mig tid att lyssna på vad skammen hade att säga kunde jag höra vad jag missat. Jag vill vara en person som människor kan lita på, någon som håller gemensamma överenskommelser. Och om jag av någon anledning inte kan eller vill hålla det jag lovat vill jag ha en öppen kommunikation med andra om det.

Jag märkte också att det smugit sig in en del "borde"- och "måste"-tankar när jag tänkte på översättningsarbetet. När jag såg bakom dessa tankar upptäckte jag hur jag verkligen ville översätta texten; att få vara med och bidra till att fler människor får möjlighet att läsa och upptäcka nya tankegångar och att få vara del av något som är större än mig själv, med potential att förändra världen till en plats där fler av människans behov blir tillgodosedda.

Med större klarhet kring vad jag längtar efter kunde jag nu utnyttja skammen för mina egna syften. Istället för att låta mig lamslås och passivt invänta (det fruktade) mejlet skrev jag ett själv. Att lyssna till skulden gav mig ny energi både till att skriva mejlet och att faktiskt börja översätta själva texten.

Har du mens eller?

Kvinnor som reagerar med ilska eller irritation blir ibland bemötta med kommentaren "Har du mens eller?". På ett liknande sätt blir barns ilska och gråt ofta avfärdade med ett "Du är bara trött". Jag kommer däremot inte på någon situation där mäns känslor systematiskt bagatelliseras på liknande sätt.

Budskapet är att arga kvinnor och trötta barn behöver man inte ta på så stort allvar. De känslor de uttrycker kan avfärdas och man behöver inte ta reda på orsaken till ilskan eller ledsamheten.

Jag tror att vi missar viktiga signaler om vi agerar på detta sätt. Om vi tar oss tid att lyssna (oavsett om det är på andra eller till oss själva) kan vi förstå orsaken till känslorna. På så sätt kan vi lösa konflikter eller åtminstone förstå hur de uppkommit och vara bättre rustade nästa gång vi hamnar i liknande situationer.

Dessutom tror jag vi är stenhårt tränade i att inte fokusera på känslor; beroende på grupptillhörighet och uppväxt kan såklart vissa känslor vara mer "tillåtna" att bejaka än andra. Vi bygger upp olika försvarsstrategier för att slippa känna (eller i alla fall inte fokusera) på vissa känslor.

När vi är trötta eller har ont sänker vi garden och känslorna kommer lättare till uttryck. Jag tror inte vissa kvinnor blir arga för att de har mens eller att barn blir ledsna för att de är trötta. Jag är övertygad om att vi alla bär på dessa känslor men att vi som sagt är väldigt drillade i att undertrycka dem. Som världen ser ut är det snarare konstigt att inte fler uttrycker sin vrede, frustration och sorg.

Vad tror du?

Identitetens begränsande funktion

Jag minns tydligt hur förvirrad en av mina arbetskamrater blev första gången hon träffade mig: en vegan som pluggade på Handels och som extraknäckte inom vården! De olika identiteterna gick inte ihop och hon kunde inte enkelt placera mig i ett fack.

Jag har funderat en hel del på det här med identitet på sistone. Flera val jag gjort i livet har fungerat som en markör inför omgivningen. Jag har tagit på mig olika identiteter som ett sätt att marknadsföra mig själv och mina ideal. Två av dessa är identiteterna vegan och nykterist.

Dessa val har bidragit till att många av mina behov kontinuerligt har blivit tillgodosedda, så som respekt, omtanke, integritet och meningsfullhet. Jag kan också se att jag försökt tillgodose behov som acceptans och kärlek genom att visa att jag är en "bra" kille; helt enkelt ett sätt att visa att jag är ok (och att jag får existera). Jag har alltså använt mig av olika identiteter för att tillgodose behov som inte direkt har med själva identiteten att göra.

En baksida med identiteter är att de är kopplade till vissa egenskaper och därmed frikopplade från andra egenskaper. En vegan kan till exempel inte äta ägg och en nykterist kan inte dricka en stor stark. Vi har alla vissa föreställningar om hur människor med olika identiteter förväntas agera. Dessa förväntningar bärs både av individen och av omgivningen. Genom att anta vissa identiteter begränsar jag mitt handlingsutrymme, dels genom mina egna och dels genom andras föreställningar och förväntningar.

Även "naturliga" identiteter - som att jag är man, pappa och vit - bär på en hel del kulturell barlast. Håller jag mig inom ramen för vad en svensk pappa kan göra ser omgivningen mig som ok, men går jag utanför ramen blir det besvärligt. De flesta av oss vill bli accepterade och därför tenderar vi att anpassa oss efter våra olika identiteters snäva handlingsutrymmen.

Så vad får du ut av dina identiteter och vad missar du för möjligheter?

Vi är inga slavar

För ett par veckor sedan startade min andra kursomgång i Kontaktskapande Kommunikation - en 13-veckorskurs inspirerad av NVC. Som så ofta började jag förbereda mig ett par timmar innan start och - som för det mesta - gick det bra och det blev ett mycket lyckat första kurstillfälle.

Någon dag senare samtalade jag med en vän och det blev tydligt att jag hade starka bedömningar kring min vana. Bedömningarna låter ungefär så här: man borde vara väl förberedd, man ska inte vara ute i sista stund, det är fel att stressa, det är ofokuserat och slarvigt och så vidare...

I samtalet kom jag fram till att det ju faktiskt har fungerat bra att förbereda mig på det här sättet. Att det faktiskt är helt ok att välja att göra så här. Att jag inte behöver slå på mig själv med bedömningar som säger att mitt sätt är fel. Det var väldigt skönt och befriande att släppa bedömningarna och att bejaka det sätt jag valt att förbereda mig på.

Det mest spännande var ändå det som hände efteråt. Inför morgondagens kurstillfälle har jag redan förberett allt i flera omgångar, både under förra veckan och idag. Jag påminns om det som Marshall Rosenberg skriver i "Ett språk för livet", att människan inte är skapt till att vara slav. Vi gillar inte att lyda och ge efter för krav oavsett om det kommer utifrån eller inifrån oss själva.

När jag släppte mina "borde"-tankar och var ok med mitt sätt att förbereda mig uppstod en helt annan frihet att betrakta handlingsalternativen utan "rebelliska" skygglappar. Nu kan jag se vad jag gillar med att vara ute i sista stund: det är som att jag går in i en bubbla och blir intensivt närvarande i det jag sysslar med, det kanske kan beskrivas som ett "flow"-tillstånd. Samtidigt är det ganska tidseffektivt. Jag kan också se vad jag gillar med att vara ute i god tid: ett lugn, men också att det gett mig tid att förbereda mig och tillföra nya idéer till min kurs som inte skulle kommit till stånd om jag gjort som vanligt.

Nu är jag nyfiken att undersöka andra bedömningar som jag har om mig själv - och vad som kommer hända när jag slutar slå mig själv i huvudet med dem.

Ska vi berömma våra barn?

En vän frågade häromdagen om det finns några problem med att ge sina barn beröm. Jag var inte riktigt nöjd med det svar jag gav, och har haft ett nytt på gång ett par dagar. Jag har dock inte tagit mig tid att prata med henne och nu är hon på väg utomlands ett par veckor. Så jag skriver ett blogginlägg istället som jag hoppas att hon får tillfälle att läsa.

De flesta av oss är kulturellt präglade av att göra bedömningar. Vi får lära oss att dela in människor, företeelser och händelser i termer som bra och dåliga, snygga och fula, onda och goda etc. Det är ett system där vi i många fall styrs med hjälp av belöningar och bestraffningar. I detta system blir de som anpassar sig belönade (höga betyg, löneförhöjning, beröm, en klapp på axeln...) och de som avviker från normen blir bestraffade (indraget lördagsgodis, fängelsestraff, utebliven kärlek, hånfulla kommentarer...).

Det är en tankemodell där vi vänder oss till auktoriteten - föräldrar, lärare, chefer, politiker, mediapersonligheter, kompisar, arbetskamrater  - för att få vägledning i vad som är rätt och vad som är fel. Vi tränas i att lyda order, att göra som vi blir tillsagda och att sträva efter omgivningens gillande. Det är en modell som bygger på dominans och underkastelse där vi tränas i att ikläda oss en slavliknande roll.

Vi kan se system ganska tydligt när barn gör saker som vuxna inte uppskattar. Det finns många metoder där vi kan tillrättavisa våra barn såsom straff, indragna förmåner och känslomässiga påtryckningar. Många kan se att dessa metoder inte främjar de kärleksfulla relationer vi vill ha till våra barn, men vi gör det av gammal vana och brist på alternativa tillvägagångssätt.

Det kan vara svårare att se att även positiva bedömningar och uppskattningar bygger på samma tänkande. Att utdela bedömningar - oavsett om vi kallar dem positiva eller negativa - avslöjar väldigt lite av vad som händer i oss. Det är när jag låter mig beröras och när jag ser att jag berör andra som livet i mig kommer till uttryck.

En av våra starkaste drivkrafter är gemenskapen med andra, känslan av att höra ihop. Om jag får höra att jag påverkar andra blir det behovet tillgodosett. Istället för att höra en bedömning - som att jag är söt eller duktig - får höra att andra människor blir glada (vilket jag tror är en känsla som kan finnas bakom liknande bedömningar) av att vara tillsammans med mig, tror jag att jag lättare kan relatera till människor istället för att söka efter bekräftelse.