För ett par veckor sedan startade min andra kursomgång i Kontaktskapande Kommunikation - en 13-veckorskurs inspirerad av NVC. Som så ofta började jag förbereda mig ett par timmar innan start och - som för det mesta - gick det bra och det blev ett mycket lyckat första kurstillfälle.
Någon dag senare samtalade jag med en vän och det blev tydligt att jag hade starka bedömningar kring min vana. Bedömningarna låter ungefär så här: man borde vara väl förberedd, man ska inte vara ute i sista stund, det är fel att stressa, det är ofokuserat och slarvigt och så vidare...
I samtalet kom jag fram till att det ju faktiskt har fungerat bra att förbereda mig på det här sättet. Att det faktiskt är helt ok att välja att göra så här. Att jag inte behöver slå på mig själv med bedömningar som säger att mitt sätt är fel. Det var väldigt skönt och befriande att släppa bedömningarna och att bejaka det sätt jag valt att förbereda mig på.
Det mest spännande var ändå det som hände efteråt. Inför morgondagens kurstillfälle har jag redan förberett allt i flera omgångar, både under förra veckan och idag. Jag påminns om det som Marshall Rosenberg skriver i "Ett språk för livet", att människan inte är skapt till att vara slav. Vi gillar inte att lyda och ge efter för krav oavsett om det kommer utifrån eller inifrån oss själva.
När jag släppte mina "borde"-tankar och var ok med mitt sätt att förbereda mig uppstod en helt annan frihet att betrakta handlingsalternativen utan "rebelliska" skygglappar. Nu kan jag se vad jag gillar med att vara ute i sista stund: det är som att jag går in i en bubbla och blir intensivt närvarande i det jag sysslar med, det kanske kan beskrivas som ett "flow"-tillstånd. Samtidigt är det ganska tidseffektivt. Jag kan också se vad jag gillar med att vara ute i god tid: ett lugn, men också att det gett mig tid att förbereda mig och tillföra nya idéer till min kurs som inte skulle kommit till stånd om jag gjort som vanligt.
Nu är jag nyfiken att undersöka andra bedömningar som jag har om mig själv - och vad som kommer hända när jag slutar slå mig själv i huvudet med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar