onsdag 26 januari 2011

Det efterlängtade motståndet och den uppkomna tröttheten

Jag har det senaste dryga halvåret träffat fem olika grupper sammanlagt ett tiotal gånger för presentation och träning i Nonviolent Communication (NVC). Alla träffar har förflutit friktionsfritt och deltagarna har till övervägande del varit mycket positiva och entusiastiska. Själv har jag till största del njutit i fulla drag och fyllts av hopp av att kunna bidra till en värld där människor kan mötas utan att känna rädsla för varandra. Det hela har gått nästan löjligt lätt och jag har längtat efter utmaningar och att röra mig på osäkert vatten så jag skulle kunna få tillfälle att träna på NVC i skarpa lägen.

I går fick jag smaka på det jag bett om. Jag träffade en grupp jag mött tidigare ett par gånger för att träna lite grundläggande NVC; att uttrycka känslor och behov. Det uppstod både motsättningar i gruppen och relativt högljudda diskussioner om deras arbetsförhållanden. Ett tag satt jag ganska rådvill och tog passivt in scenen. Det krävdes en paus och en smula andrum för att samla tankarna och börja tänka på hur jag skulle kunna hantera situationen.

Efter pausen föreslog jag att de skulle uttrycka sig enligt de fyra komponenterna i NVC (läs mer här) och slogs av vilket fantastiskt verktyg det är. När de använde processen "på riktigt" förstod de poängen och de såg likheterna mellan deras egna och andras behov och värderingar. Själv lärde jag mig att det är tryggt att luta sig mot NVC-stammen när det blåser, det gäller bara att komma ihåg det.

Jag lärde mig också att utmaningar och lärdomar kan vara energikrävande. Jag kände mig dränerad på kraft och var väldigt trött, så trött jag i princip aldrig är annars, i ungefär ett dygn efteråt. Det är först nu under kvällen dagen efter som jag känner mig någorlunda pigg igen. Snart är det dags att sova och ta nya tag inför lördagens presentation på releasefesten för min hemsida.

söndag 23 januari 2011

Jävla idiot

Jag undrar hur många gånger jag tänkt och sagt "jävla idiot" när jag sett eller hört andra människor bete sig på ett sätt jag inte gillar? Eller hur många gånger jag tyckt att andra människor är dumma i huvudet? Jag undrar också hur många gånger jag kallat mig själv klantig och suckat och stönat åt mitt eget beteende? De senaste åren har i bästa fall dessa tankar följts av lite peppande tankar som "jaja, de gör sitt bästa" eller "nu försöker jag igen".

En tanke jag burit med mig sedan mitten av 90-talet går i stil med: "Varje människa gör alltid sitt bästa utifrån sina erfarenheter och förtjänar varken att klandras eller skuldbeläggas." Det har emellanåt varit svårt för mig att ta till mig innehållet i denna tanke. Om jag däremot försöker att sätta mig in i villkoren och de omständigheter som andra människor lever under, och om jag försöker föreställa mig hur de har vuxit upp, tror jag att andemeningen stämmer. Om jag befunnit mig i deras skor och burit deras erfarenheter hade jag agerat likadant. Detta fråntar inte människor sitt ansvar för sina handlingar. Inte heller är det en ursäkt för att inte försöka ändra på sig själv och sina handlingar. Vår historia kan vi inte göra något åt men framtiden behöver inte formas utifrån vårt tidigare liv.

Tänk vad spännande det skulle vara om jag lyckades hålla denna tanke levande i mig när människor beter sig på ett sätt som inte möter mina behov och värderingar! Jag är ganska säker på att tanken "jävla idiot" inte skulle dyka upp om jag var medveten om att person gör sitt bästa. Jag undrar vad det skulle komma för tankar istället?

måndag 17 januari 2011

Vördnad inför livet som en förändrande kraft

Jag satt tidigare idag och tittade in i mitt veckogamla barnbarns ansikte. Hon låg och blundade med sina små ögon och rörde sakta på händerna. Hon andades stötvis och ansiktet drog ihop sig och slätades ut medan minuterna passerade. Det kändes som om jag kunde sitta där hur länge som helst. Jag var helt uppslukad av nuet och allt utom detta ögonblick och min närvaro med det nya livet i min famn saknade betydelse.

Jag har varit med om flera liknande starka närvaroupplevelser. En del människor skulle kanske kalla det för en andlig upplevelse. Själv har jag lite svårt för ordet andlighet, men i sådana här stunder tror jag att jag förstår vad människor som pratar om andlighet menar. Ett ord som ligger närmare mig är vördnad. En vördnad för livet och vår plats i universum. En insikt om att vi existerar på grund av en ändlös rad av mutationer genom att DNA har kopierat sig själv på ett ofullkomligt sätt; att vi tack vare evolutionens gång har hamnat på den plats vi befinner oss idag. Sannolikheten att just jag existerar sett utifrån årmiljoners utveckling av livet är så liten att den är försumbar.

När jag i detta sinnestillstånd betraktar världen känns alla dess konflikter och intressemotsättningar med ens både futtiga och sorgliga. Futtiga i jämförelse med den enorma tidsrymd och det oändliga universum som omger oss. Sorgliga utifrån den smärta och förstörelse som vi åsamkar varandra och omgivningen. Vi människor är ju fantastiska varelser med en oerhörd förmåga att skapa vadhelst vi önskar. När vi är kreativa och nyskapande kan vi njuta av livet och ta för oss av dess möjligheter utan att samtidigt orsaka lidande och förödelse.

I detta perspektiv känns tanken att berika mig själv på bekostnad av människor, djur och natur både tom och meningslös. Att istället bejaka livet och sträva efter ett samhälle som tar hänsyn till alla människors behov oavsett härkomst eller förutsättningar och samtidigt inte förbruka jordens resurser i snabbare takt än de kan återbildas ter sig däremot både som ett nödvändigt och lustfyllt projekt.

onsdag 12 januari 2011

Åsikternas diktatur

Jag vet inte hur många gånger jag försökt att förändra andra människors åsikter med inställningen att min åsikt är den bästa och den objektivt rätta. Jag har tänkt något i stil med att om jag bara lyckas förklara på ett logiskt och klart sätt kommer åhöraren att komma till insikt och anamma mina åsikter. Det är ju något varenda vettig människa borde hålla med om, bara de tänker efter en smula. Om de inte ändrar sig kan jag lätt överseende tänka att de är lite inskränkta eller inte fattar att de har blivit lurade eller något annat i samma stil. Med dessa tankar är jag inte ute efter att skapa kontakt utan vill hellre visa att jag har rätt och att den andra har fel.

Med det här förhållningssättet bidrar jag sällan till en nyfiken och öppen atmosfär. Det är tvärtom ofta mycket svårt att nå en annan människa som tänker att han eller hon är kritiserad och ifrågasatt. Därmed reducerar jag mina möjligheter att få gehör för mina tankar och idéer. Det blir mer som en TV-debatt där jag försöker plocka så många poäng som möjligt och kunna gå därifrån med tanken: "Ha! Jag vann!".

Vi har mycket lättare för att ta emot information från människor vi uppskattar och gillar. Många människor jag tycker om är både bra på att uttrycka sina värderingar och att lyssna på vad andra människor har att säga. Vissa människor har förmågan att visa att de gillar mig utan att nödvändigtvis hålla med om vad jag säger. Det resulterar i både roligare och innerligare samtal med plats för både humor och allvar

Jag tror att det här är en mycket viktig nyckel till ett långsiktigt förändringsarbete. Om vi kan lyssna på människor så att de känner sig hörda och respekterade har de i sin tur mycket lättare att lyssna på oss. På så sätt kan vi skapa allianser med ett större antal människor och bygga en bredare bas för de nödvändiga samhällsförändringar som är både önskvärda och nödvändiga.

söndag 2 januari 2011

Nyårslöften

Istället för nyårslöften, som jag aldrig ägnat mig åt, sitter jag och filar på mina mål för 2011 och framåt. Det är första gången jag systematiskt gör detta och jag hoppas att det är början på en årlig tradition. Nyttan av att sätta mål är att jag lättare uppnår det jag vill istället för att planlöst låta dagarna passera i väntan på spännande händelser och eftertraktade sinnestillstånd. Jag har delat upp målen både i olika områden av mitt liv och i olika tidsintervaller. Exempelvis har jag ett mål om att förverkliga en mejllista där de som är intresserade av lägenheter i mitt kollektivhus får besked om när en lägenhet är på g till bostadsförmedlingens kö. Detta mål har jag satt i rutan "Cigarrlådan (mitt kollektivhus)/inom en månad", så i januari ska detta vara genomfört. Det här känns kul, spännande och inspirerande och jag ser redan fram emot nästa nyår då jag får chans att utvärdera det hela.

En sak jag påminns om och som jag kontinuerligt brottas med när jag skriver ned mina mål är tankar om individen kontra massan. Individen har en sådan enorm potential att förverkliga sina drömmar. De flesta av oss som bor i Sverige har större möjligheter att välja vilka liv vi vill leva än majoriteten av världens befolkning. Mycket av det motstånd och de begränsningar vi upplever sitter i våra huvuden. Vi kan ensamma eller tillsammans återta vår maktfullhet och åstadkomma de förändringar vi vill se i vår omgivning. Samtidigt föds vi och växer upp i ett socioekonomiskt system där vi fostras i våra respektive grupptillhörigheter. Där har vi till en början väldigt begränsade möjligheter att fritt välja utan det är istället föräldrar, förskole- och skollärare samt andra auktoriteter som har makten över våra liv. Som män och kvinnor, arbetar-, medel- och ägarklass, svarta och vita etc. blir vi klassificerade och tilldelade olika egenskaper och roller i samhället. Att tro att vi är opåverkade av detta eller att alla individer i en grupp kan byta position leder i vissa fall till förakt gentemot de som är "offer" för systemet.

Det senaste åren har föreningen av individens möjligheter och vetskapen om olika samhällsgruppers ställning i ett system som bygger på dominans och förtryck alltmer utkristalliserats som ett av mina stora livsmål. Att stärka människors tro på sin egen förmåga och samtidigt sträva efter ett samhälle som möter alla människors behov, finns det något mer tillfredsställande?