Min rädsla för andras tankar

Jag hade stålsatt mig och var beredd på att få höra gliringar och beska kommentarer. Jag hade till och med formulerat tänkbara repliker som "Om missunnsamheten har ett ansikte är det du", repliker jag inte tänkt säga men som likafullt dök upp i mitt huvud. (Och jag märker nu hur skammen gör sig påmind: "ska jag verkligen publicera det här? Vad ska andra tänka om mig?")

Anledningen till mina farhågor är att jag precis i dagarna fått en ny tjänst som webbredaktör hos min arbetsgivare. En tjänst som innebär helt nya arbetsuppgifter och ett nytt arbetsschema. Spännande, utmanande och roligt! Jag firade med att baka kanelbullar till mina grannar. Jag fick lyckönskningar från vänner och familj. Och så fanns det en liten oro att en viss person inte fullt ut skulle dela min glädje.

Tvärtemot mina förutfattade meningar får jag bara höra helhjärtade lyckönskningar och en genuin glädje från personen i fråga. Jag märkte hur glad jag blev när mina fördomar inte besannades. Jag lyckades till och med tacka honom för att han petat hål på mina fördomar.

Jag tänker på hur pass ofta mina tankar om hur andra kanske tänker om mig formar mina handlingar och vad jag väljer att göra. Och jag tänker att jag ger andra makten att påverka mitt välbefinnande utan att det ens finns någon grund för det. Hur skulle mitt liv gestalta sig om jag inte fantiserade så mycket på vad andra kanske tycker om mig? Vad skulle jag välja att göra om jag inte var rädd för andras eventuella åsikter?

Den exklusiva matens huvudstad

Nu har vi landat i Paris. Efter en halvtimmes letande efter en restaurang hittade vi till slut ett litet amerikanskt kluster av Starbucks, McDonalds och Pizza Hut. Ingen fransk mat så långt ögat nådde. Lite halvsura och griniga beställde vi varsin vegopizza. Jag är glad att jag fattat beslut om att lätta på den strikta vegandieten under resan. Jag hoppas Kay blir på bättre humör efter en kaffe och croissant.

På väg till Arlanda

Nu sitter vi i bilen på väg mot Arlanda. Lite stressigt blev det på morgonen. Kö på Essingeleden, klockan är nio och flyget går halv elva. Jag ska avsluta deklaration och Kay avslutar de sista affärerna innan vi lämnar Sverige.

Det är viktigt att barn gör som vuxna säger

För några veckor sedan var jag på föräldramöte i de yngstas klass. Bland mycket annat kom det upp att vissa av eleverna inte vill gå ut på rasterna. Kommentarer från några föräldrar var bland annat att "Det är viktigt att barnen lär sig följa regler" och "Barnen måste göra som de vuxna säger". Dessa uttalanden blev oemotsagda och det var lätt att få uppfattningen att det rådde konsensus i frågan. Själv satt jag tyst och sa inte ett knyst.

Någon dag senare skrev jag ett mejl till klassens mejlforum där jag framförde mina funderingar. Jag skrev att jag kunde känna igen vissa av mina värderingar i det föräldrarna sagt: stöd och respekt för skolpersonalen och förståelse för deras situation, att bidra till att våra barn respekterar andra och en omsorg om deras framtid i skola och arbetsliv och sist (men inte minst) att vi föräldrar vill uppleva värdighet och acceptans genom våra barns beteende.

Jag skrev också att jag är orolig för det sätt vi förmedlar dessa värderingar på. Jag vill inte lära mina barn att blint lyda regler och göra som vuxna säger. Lydnad, undergivenhet och synen att vuxna vet bäst kan bland annat leda till övergrepp av olika slag.

Jag utgår från att alla människor gillar att bidra och göra saker för andra, speciellt om de vet varför och om det sker av fri vilja och inte med tvång. Det jag vill lära mina barn (eller kanske snarare att påminna dem om) är att både ta ansvar för sina handlingar och en förståelse för att allt vi gör påverkar människor i vår omgivning.

Genom att formulera de här tankarna hoppas jag att nästa gång jag hör liknande uttalande kommer kunna:
1. Höra de värderingar och behov som ligger bakom, och
2. Uttrycka min oro över vad vi förmedlar till våra barn genom dessa åsikter

Snuvad på konfekten

Förra helgen hade ett av mina barn fest i kollektivhuset där jag bor. Jag fick reda på det samma kväll och fick höra att överenskommelse att låna lokalen gjorts tidigare med en annan vuxen. Då festen inte utannonserats och jag inte deltog i partajet var det flera grannar som undrade om det fanns någon ansvarig vuxen i närheten. Det uppstod också en diskussion på vår mejllista om händelsen.

Jag tänkte att det här var ett utmärkt tillfälle att öva. Jag var ju "oskyldig" så nu kunde jag träna i att inte gå in i försvar, undanflykter eller bortförklaringar. Storsint skrev jag ett mejl där jag bad om ursäkt för att jag inte meddelat innan att lokalen var bokad för fest.

Flera dagar efteråt fick jag höra att överenskommelsen att låna lokal inte alls gjorts. Det är spännande att se hur denna information påverkade mig. Innehållet i mitt mejl hade säkert inte sett annorlunda ut, men känslan inombords var helt annorlunda. Istället för någon slags mild ödmjukhet (där jag kunde gnugga mig mot min egen förträfflighet) blev jag nu snuvad på konfekten. Här hade jag ansträngt mig att vara generös och tolerant och så fick jag inte njuta av det!

Denna händelse tror jag kan hjälpa mig att vara mer uppmärksam på min intention och mina motiv till att göra saker. Det finns nog mer under ytan än jag vanligtvis ser. Den insikten vill jag också kunna bära utan att kritisera mig själv.

(Att jag senare fick reda på att överenskommelsen visst hade gjorts ändrar ju inte det hela.)

Min kontraproduktiva feministiska strategi

Så här den 8:e mars på internationella kvinnodagen skulle jag vilja passa på att lägga fokus på mig själv en liten stund.

Jag har under många år ansett mig vara en feministiskt medveten man. Jag förstår hur jag som man fostrats i att vara en del av de kvinnoförtryckande strukturer som omger oss och som vi alla - både kvinnor och män - bekräftar och befäster genom våra handlingar och attityder. Dessa handlingar och attityder är oftast omedvetna och något vi många gånger inte medvetet har valt själva. Jag som man får på grund av kvinnoförtrycket många fördelar på bekostnad av mina medsystrar; bland annat när det gäller ekonomi, status och trygghet. Samtidigt får jag under min uppväxt lära mig att inte visa känslor, vilket leder till att jag bland mycket annat inte får tillgång till hela min mänskliga potential. Det rådande system missgynnar helt enkelt både män och kvinnor.

Jag har inte tvekat att i många situationer och sammanhang framföra mina värderingar angående feminism och kvinnoförtryck. Ofta har jag försökt övertyga både män och kvinnor om det förträffliga i mina åsikter. Det lustiga är att jag med detta beteende agerar precis i linje med mina invanda mönster av manlig dominans.

Jag, den kloke mannen, ska förklara för den okunniga kvinnan hur det ligger till. Medan jag teoretiskt motsätter mig den rådande strukturen så vidmakthåller jag den i praktiken. Och jag gör detta fullt medveten om att det inte bidrar till kontakt och att jag istället för att övertyga snarare får etiketten besserwisser och mindre förståelse för mina tankar.

Istället skulle jag vilja bidra till mer nyfikenhet i mina relationer. Att lyssna på andras erfarenheter och känna igen det som förenar oss bakom våra attityder. Och att samtidigt uttrycka det som är viktigt för mig. Då tror jag att chansen är mycket större att jag får gehör för mina värderingar och till på köpet skulle jag antagligen få fler spännande och roligare möten med andra.

Att göra misstag är inte fel

Igår blev jag påmind om något som var aktuellt för mig i söndags. Jag höll i en dag med praktisk träning i Nonviolent Communication. I en av övningarna nådde jag inte riktigt dit jag ville. Jag kände mig besviken och tog upp det med gruppen. Jag pratade om mina tankar, känslor och behov och deltagarna lyssnade på mig med omsorg och förståelse.

Istället för att skaka av mig obehagliga känslor och spela en roll som kompetent kursledare fick jag möjlighet till kontakt med andra där jag kunde visa min sårbarhet. I det efterföljande samtalet kom det fram saker som jag kan bära med mig som erfarenhet till framtida möten med andra.

Det som hände igår påminde mig om detta. Jag var på en föreläsning med Åsa Nilsonne - psykiater, professor och författare - och tog chansen att vara med i ett rollspel med henne framför ett hundratal personer. Hon gav mig instruktioner om vilken roll jag skulle spela och började sedan rollspelet. Jag blev förvirrad eftersom hon tog min roll vilket jag påpekade för henne.

Hon använde misstaget som ett pedagogiskt exempel och berättade hur skönt det kan vara för patienter och klienter att se ett misslyckande. Att se att den professionelle också kan göra fel och hur hen hanterar detta. Att det inte är hela världen om man gör fel och att man kan komma igen. Det blir helt enkelt inte så dramatiskt. Vi behöver inte eftersträva att göra misstag men när det väl sker kan vi visa hur vi hanterar och tar ansvar för situationen.

(Att vara med i rollspelet var för övrigt riktigt roligt. Jag fick chansen att spela ut delar av mitt exhibitionistiska register och publiken vred sig av skratt. Synd att det inte blev filmat.)

Man har väl rätt att säga nej!?

Sekunderna efter att jag svarat nej hörde jag en harang svordomar och sedan såg jag ryggtavlan försvinna ut ur rummet. Det hela gick så fort att jag inte hängde med. Lite omtumlad och förvirrad satt jag kvar och först efter en stund tror jag att jag förstod vad som hade hänt och hur jag var en del av det.

För ett par veckor sedan frågade en vän om jag kunde hjälpa hen med en tjänst. Jag tror hen var ensam med barnen och hen verkade lite stressad. Själv satt jag och åt, senare skulle jag till tvättstugan och jag hade dessutom en del annat att fixa med innan jag skulle försöka komma i säng något sånär tidigt, eftersom jag skulle upp vid femtiden för att åka till jobbet några dagar. Jag svarade därför nej och fick ovanstående reaktion. 

Det jag tror att hen behövde var stöd och hjälp. Förmodligen också förståelse för hur tuff vardagen som förälder kan vara ibland. Men det fick hen inte, utan bara mitt nej. Men, kanske ni tänker, det är väl inte mitt ansvar. Hen har väl ingen rätt att bete sig så där och jag har väl all rätt att säga nej. Eller hur!

Nu är det så att jag inte är så intresserad av att ha rätt (även om mina ryggmärgsreflexer ofta försöker överbevisa mig). Jag är intresserad av kontakt med andra människor och hur vi kan samarbeta och lösa konflikter tillsammans. Så hur kunde jag ha gjort istället?

Jag tror att situationen hade sett annorlunda ut om jag först tagit emot förfrågan som en gåva (ja, ja det låter lite religiöst, men man vänjer sig). Jag fick ju faktiskt möjligheten att berika en annan människas liv, något av det roligaste jag vet; en möjlighet att utföra handlingar som bidrar till andras välbefinnande. Samtidigt kunde jag ha uttryckt mina behov som jag just då inte ville ge avkall på: lugn och ro, effektivitet, vila, autonomi och säkert några till. Efter det hade jag kunnat föreslå något sätt så att vi båda kunde få som vi ville; det kanske fanns någon annan som kunde hjälpa till? 

Vi har inte lyckats få till något snack efter händelsen, men jag ser fram emot ett givande samtal, kanske med några genanta skratt från bägge parter. Jag skulle bli glad att höra om du som läser det här har några tankar på hur vi kan bemöta andra när vi just då inte vill göra det de ber om.

Vad jag har gemensamt med män som näthatar kvinnor

Jag sitter och försöker hålla tillbaka tårarna på tunnelbanan hem till Hökarängen. Jag har precis sett ett youtubeklipp om Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor. Jag förstår att klippet kan väcka både rädsla och ilska, men jag känner mest sorg. Sorg över att kvinnor ska behöva stå ut med att läsa hur de ska misshandlas, våldtas och dödas. Och både sorg och skam över att tillhöra samma kön som dessa män.

Jag kan nog aldrig helt sätta mig in i vad dessa kvinnor måste leva med varje dag. Jag tror att deras upplevelse ligger på en helt annan nivå än den jag själv skulle uppleva om jag fick liknande hot. Jag hoppas de får allt stöd de behöver från familj och vänner och jag skulle önska att stödet från olika företag och myndigheter skulle vara betydligt större än det är idag. Jag skulle också vilja se en massiv rörelse av män som i många olika sammanhang står upp för jämlikhet, rättvisa och solidaritet. 

Jag vill ändå försöka förstå männen som skriver dessa hot om sexuella övergrepp, mord och förnedring. Jag vill inte hamna i deras värld av hat och förakt. Jag vill inte använda deras språk och fördöma det jag inte förstår. Jag vill hitta det som förenar oss alla som människor snarare än att bygga murarna ännu högre genom att reducera dem till omänskliga monster.

Den kvinnosyn som uttrycks i dessa mäns ord är inte en isolerad företeelse. Det är en logisk konsekvens av den ställning kvinnor har, som genomsyrar hela vår kultur, i Sverige och på de flesta andra platser i världen. Som killar får vi lära oss att tjejer är mindre värda. Detta upprepas genom hela våra liv; i media, i reklam, i skolan och på arbetsplatser bekräftas bilden av kvinnan som underdånig mannen gång på gång. Så när männens ilska och frustration väcks finns det både en måltavla och ett språkbruk till hands.

Det är det ganska lätt för mig att känna igen ilskan som dessa män uttrycker, inte innehållet, men väl ilskan i sig. Den kan väckas mot människor med andra åsikter, åsikter som hotar det jag värdesätter i livet. Jag kan också bli arg när jag ser människor som begår handlingar jag inte gillar. Och att uttrycka ilskan i ord, mer eller mindre anonymt, är ett ganska tryggt sätt att få ur sig sin frustration.

Vad jag vet känner jag ingen som skriver inlägg av typen vi hör i Uppdrag Granskning. Jag vet inte vad som rör sig i dessa män, vad de känner och vad de brinner för när de sitter vid tangentborden. Men det jag tror är att vi har förmåga att uppleva likartade känslor och att vi alla strävar efter att försöka tillgodose våra behov. Jag tror också att det finns oändligt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Med denna utgångspunkt gissar jag att många som uttrycker så kallat näthat upplever en gemenskap med dem med liknande åsikter. Det är en lättnad att se att man inte är ensam och att det finns en acceptans och respekt för ens tankar. Det finns nog en stark längtan efter betydelsefullhet och mening, att ens tankar och åsikter har en effekt och påverkan på andra människor. Jag tror också det finns inslag av kreativitet, hur orden kan användas för att skapa starka bilder och stämningar.

Allt oavstående är behov jag själv värdesätter oerhört starkt. Frågan är hur vi kan tillgodose dessa behov utan att andra människors trygghet, säkerhet och respekt hotas.