Knarka, supa och slåss

För drygt två veckor sedan var jag på Friare Livs 20-årsfestival. Det var sex dagar fullmatade med olika NVC-inspirerade aktiviteter som vi som deltog på festivalen skapade själva. När jag åkte upp till Piteå (där festivalen ägde rum) tänkte jag erbjuda ett pass, men när festivalen var slut visade det sig att jag hållit i sex workshops med allt från en till tio deltagare. Många uttryckte sin uppskattning och ville gå på fler av mina pass, så det var ett riktigt roligt facit för veckan.

Sista kvällen var det dags för No Talent Show; en öppen scen där festivaldeltagarna kunde visa sina mer eller mindre talangfulla framträdanden. Det framfördes bland annat sång, musik, dans, diktläsning och improvisationer. Jag ville sjunga We're only in it for the drugs av Ebba Grön, en någorlunda rumsren punklåt. Kursgården hade ett kapell där vi var sista kvällen och när jag drog igång flydde småbarnsföräldrarna ut ur kapellet med sina barn. Mitt framträdande fick entusiastiska ovationer och jag avslutade genom att läsa upp texten och översätta den till NVC; jag berättade vad det kunde finnas för känslor och behov bakom orden i texten.

Exempelvis översatte jag textraden Det finns inget att göra i den här trista förorten,det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta jag överdrev lite grann, vi kan ju knarka, supa och slåss med någonting i stil med Vi känner oss uttråkade och förbannade och längtar efter gemenskap, inspiration och mening.


Mitt framträdande gjorde mig påmind om olika kulturella yttringar där man inte genast ser vilka behov som kommer till uttryck. I perioder har jag tänkt att det varit fel av mig att till exempel titta på actionfilmer, att jag borde titta på filmer där budskapet är mer i linje med det jag värdesätter i livet. Ett av grundantagandena i NVC är att allt vi människor gör är försök att tillgodose våra behov. Många gånger försöker vi möta våra egna behov utan omsorg om andra människors behov. Detta tror jag är grunden till så gott som alla konflikter i världen - verbala som mer handgripliga. Om vi kan se behoven bakom människors handlingar är det lättare för oss att se alternativa ätt att tillgodose dessa behov, istället för att kanske bara bedöma människors handlingar som onda och felaktiga.


Med detta i tanken - att allt vi gör är försök att tillgodose våra behov - kan jag njuta mer av min favoritmusik och mina favoritfilmer. Utan tankar om "fel" eller "borde" är det också lättare att se vilka behov hos mig jag försöker tillgodose och ger mig dessutom utrymme att upptäcka ny musik och andra sorters filmer. 

De tre lärdomarna

I veckan som gick genomförde jag min tredagars sommarkurs i Kontaktskapande Kommunikation. Resan från tanke till genomförande har varit ganska skakig och kantats av hopp och håglöshet. De tre som ursprungligen frågade mig och som fick mig att ta initiativ till att planera kursen meddelade några dagar efter att jag bestämt mig, att de inte skulle delta. Några andra som visat intresse tackade också nej och när det var ett par tre veckor kvar hade det bara kommit in en anmälan.

Jag stod nu vid ett vägskäl; antingen ger jag upp och ställer in kursen eller så kör jag. Att en kompis som bor i mitt kollektivhus anmälde sig avgjorde saken: jag kör! Genom att bestämma mig för att genomför kursen trots att så få personer var anmälda resulterade i flera lärdomar.

För det första fick det mig att tänka på begrepp som konkurrens och succé. Jag har en bild av att ju fler personer som deltar desto bättre är det. Tankar som rört sig i mitt huvud sedan flera år tillbaka dök upp i mitt huvud. Säg att det skulle komma 20 personer till min kurs. I mina (och kanske andras) ögon skulle det vara ett mått på framgång. Om det skulle komma två personer skulle jag lätt kunna tänka att det var ett misslyckande. Jag kan se att det finns kvaliteter i båda dessa scenarier: kommer det 20 är det såklart många fler som kan ta del av det jag vill föra fram, men kanske på bekostnad av den personliga kontakten; kommer det två får deltagarna mycket större utrymme och den personliga kontakten blir antagligen mycket intensivare.

En vecka innan kursen höll jag en föreläsning. I mejlkontakt med några av deltagarna fick jag inte den respons jag önskade. När jag läste igenom mitt mejl märkte jag att jag inte hade varit speciellt tydlig med vad jag ville ha tillbaka från mottagarna av mejlet. Jag skrev då ett till mejl med ett tydligt önskemål vilket resulterade i ett par svar (av tre möjliga) och en deltagare till kursen.

En annan person anmälde sig först och bestämde sig sedan för att inte delta. Jag tvekade lite och bestämde mig för att uttrycka vad som rörde sig i mig; jag skrev att jag kände mig lite sorgsen efter att vid hennes anmälan först ha blivit väldigt glad, hoppfull och full av energi. Hon ändrade sig och berättade senare att mitt mejl givit henne kraft att ta itu med några saker för att kunna delta på kursen.

Några av mina lärdomar är alltså att jag kan vara nöjd oavsett antal personer som deltar, att om jag ställer tydliga önskemål ökar sannolikheten att jag får det jag vill och att om jag uttrycker mina känslor (och tar ansvar för dem) kan de ses som en gåva till andra människor.