tisdag 29 mars 2016

Vad gör du med dina bedömningar om andra?

Någon kör ut precis framför dig i trafiken och blixtsnabbt poppar tanken "Jävla idiot!" upp. Din arbetskamrat uttrycker en åsikt du absolut inte håller med om och i ditt huvud far det förbi "Hur kan hen vara så himla oempatisk!?". Ditt barn berättar vad en klasskompis gjorde tidigare under dagen och orden "Så korkat gjort!" dyker upp i hjärnan.

För några av oss dyker sådana här och liknande bedömningar inte upp så ofta, vi andra kan knappt värja oss innan nästa bedömning fyller vårt huvud. Men vad ska vi göra med våra bedömningar? Under senaste handledningen på mitt jobb tog jag upp frågan (jag älskar att jag jobbar på ett ställe där det finns utrymme för sådana här funderingar!).

I skrivande stund ser jag fem alternativ hur vi kan hantera våra bedömningar:
1. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann) och vi uttrycker den för de som råkar finnas i vår närhet.
2. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann), men vi uttalar den inte.
3. Vi får upp en bedömning (om vi tror att den är sann eller inte spelar inte så stor roll) och vi försöker genast förtränga den och tänka på något annat.
4. Vi får upp en bedömning (vi tror inte den är sann) och vi betraktar den kanske lite roat och nyfiket en kort stund, men ägnar den ingen större uppmärksamhet.
5. Vi får upp en bedömning (vi tror inte att den är sann) och vi blir nyfikna på vilka av våra värderingar som har triggats.

Den som använder sig av strategi 1 kan ibland vara sarkastisk roliga för de som inte är måltavla för bedömningen, men många av oss tenderar att undvika sanningssägaren. 2:an har svårt att undvika att förmedla bedömningen med sitt kroppsspråk. Omgivningen blir ofta förvirrad eftersom munnen säger en sak medan kroppen signalerar något annat. (Kan illustreras med klassikern korslagda armar, avvisande kroppsspråk och kommentaren "Nä, det är inget".) Den som satsar på 3:an har nog fått lära sig att det är fel att ha bedömningar om andra och liknar nog 2:an en del. Vi andra anar att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad det är.

Strategi 4 kan vara lite underhållande för den som använder sig av den. Eftersom 4:an inte tror på bedömningen blir den personen inte lika förvirrande för omgivningen som 2:an och 3:an (orden och kroppsspråket är ofta mer samstämmiga). Här finns det också kanske en potential att gå lite djupare. Av de fem alternativen gillar jag 5:an bäst. I följande exempel förklarar jag varför:

Jag har köpt chips som jag förvarar i ett skåp. När jag och mina barn ska se på film på fredagskvällen vill jag bjuda på chips men chipsen är uppätna! Genast far tankarna genom mitt huvud: "Men va fan! Det är typiskt! Jävla skitungar! Vilka egoister! Det går inte att lita på dem!" och så vidare med lite tillhörande strategier om hur jag bäst ska straffa dem för deras klåfingrighet.

Här kan jag välja att stanna upp och titta på värderingarna bakom mina tankar. Jag vill kunna ha förtroende för och lita på människor i min omgivning. Respekt och ärlighet är viktigt för mig. Jag gillar också omtanke och omsorg. Alla de här behoven är hotade i denna situation och det är därför jag får upp bedömningarna i mitt huvud.

När jag tagit reda på mina behov kan jag göra något för att försöka få dem tillgodosedda och här finns det massor av sätt. Ett sätt är att lita på min erfarenhet och inse den begränsade impulskontroll mina barn uppvisar när chipsen ligger där framför näsan på dem. Jag kan då välja att inte utsätta dem för frestelse och på så sätt bespara mig besvikelse. Ett annat sätt är att prata med mina barn och uttrycka mina behov och tillsammans med dem komma på ett sätt att reparera det som har hänt (till exempel att de köper nya chips för sina egna pengar).

I korthet vill jag alltså inte tro på de bedömningar som dyker upp i mig, utan istället använda dem som en skattkarta till mina behov och mina värderingar. Och jag vill handla (för mig själv eller tillsammans med andra) på ett sätt som visar att jag respekterar och värdesätter mina (och andras) behov.

fredag 25 december 2015

Min passion är obegränsad

Här följer ett blogginlägg som legat och mognat inom mig under några månader.

I början av hösten var jag på kurs med Towe Widstrand, NVC-tränare. Under en av övningarna kom jag i kontakt med en del föreställningar om mig själv som jag tycks tro på. Jag vet inte riktigt ursprunget till dessa föreställningar eller det exakta budskapet, men jag tror att det finns åtminstone ett gott uppsåt; att skydda mig själv från upplevelsen av skam.

Jag kan ta ett exempel: Jag befinner mig i ett socialt sammanhang och ser en person jag är osäker på om jag träffat förut. Ofta blir jag då lite tillbakadragen och undviker personen. Jag tror att jag främst gör detta för att skydda mig själv ("Tänk om jag hälsar och person säger att vi mötts tidigare, pinsamt!"). Men detta skydd sker ju på bekostnad av kontakt och spontanitet.

Ett annat exempel är om jag träffar en person som jag är bekant med, men inte känner så väl. Vi kanske hälsar på varandra utan större ömhetsbetygelser och sedan möter vi någon som jag känner mycket bättre. I vanliga fall skulle jag då kasta mig om halsen på min vän, men eftersom min bekant är i närheten hälsar jag inte så översvallande. Här försöker jag nog skydda både mig själv och min bekant, men med samma kostnad som det första exemplet.

En slutsats av ovanstående exempel är att jag låter mitt agerande styras av mina fantasier om vad andra kan tänka om mig. Utan att kolla av med verkligheten (till exempel genom att fråga vad andra tänker) dödar jag livet inom mig och försöker vara omtänksam, artig eller något annat.

Under övningen kom jag i kontakt med min passion och hur jag vill leva. Utan att sluta tänka på andra vill jag låta livet inom mig komma till uttryck. Jag följa med i livets puls och ta mig själv och mina medmänniskor på allvar utifrån min inneboende glädje. Jag kommer antagligen begå fler misstag och uppleva mer skam, men det är det värt. Min passion är obegränsad!

lördag 23 maj 2015

Att förändra andra

”Värst vad hon är avmätt. Och alltid så ogästvänlig. Avvaktande inställning och inte serviceminded överhuvudtaget. Hon verkar mest tycka att jag är till besvär.” Mina omdömen om receptionisten på konferensanläggningen haglade. Inte blev det bättre av att mina tidigare minnesbilder av henne spädde på fiendebilderna ytterligare.

Jag berättade om mina tankar för en vän och han berättade att mot honom var hon trevlig. De hade småpratat om omgivningarna och var det var finast att springa och cykla. Så, hon gjorde tydligen skillnad på folk också. Hon kanske tyckte att han var snyggare och roligare att prata med?

Jag led av min oförmåga av att se det mänskliga hos henne. Hon påminde mig om mina tillkortakommanden med att se på alla människor med glädje och uppskattning. När jag luftade mina tankar sa en annan vän som hört samtalet: ”Ska du inte gå och prata med henne om vad du känner?” Jag slog bakut och sa att det var alldeles för läskigt. Jag tänkte att mina dömande tankar skulle skina igenom vad jag än skulle säga. Efter några minuter upprepade min vän frågan och jag fortsatte protestera.

En stund senare tog jag mod till mig och gick till receptionen och frågade om en trivial sak som jag redan kände till. Vi började prata om annat och det slutade med att vi stod och samtalade i drygt fem minuter om träning, löparskador och annat. När jag lämnade henne hade jag helt andra tankar i huvudet än jag hade några minuter tidigare. Nu var hon den där intresserade motionären som njuter av naturen och stillheten och som gillar att prata med människor. Nästa gång vi ses kommer jag att se på henne med helt nya ögon . Det verkar vara sant att jag inte kan ändra på andra människor, men när jag ändrar mina tankar ändras min verklighet.

lördag 7 mars 2015

Skam på jobbet

På jobbet har vi handledning varannan vecka. Nu i onsdags kunde inte handledaren komma så vi hade egen handledning. En uppgift vi fått av vår handledare var att genomföra ett KASAM-test (här kan du själv testa dig). Kasam står för Känsla Av SAMmanhang och bygger på en människas upplevelse av hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet i sitt liv.

När jag får höra att vi ska genomföra detta test bryter jag spontant ut i ett "Åh, vad kul!" och känner mig väldigt entusiastisk. När jag möter flera av mina arbetskamraters blickar översköljs jag blixtsnabbt av skam. Jag tolkar blickarna och tankarna bakom som "Suck, nu sätter han igång igen", "Tagga ner!" och "Så jävla kul är det väl inte?" Det var då så skönt att möta en av mina arbetskamraters ögon som log bekräftande och uppskattande. Jag kunde då ta mig ut ur skammens förlamande grepp och fortsätta att vara entusiastisk (om än något mindre) när vi pratade om testet vi skulle genomföra.

Senare uppskattade jag med min arbetskamrat för hens bemötande och min arbetskamrat berättade att hen sett min reaktion och tänkt "Nu är det viktigt att Joachim får känna sig okej".

Skam är en social känsla och en viktig signal för när en individ hotar gruppen genom att avvika från dess normer. Förr kunde ett avvikande beteende handla om liv och död och hota hela gruppens överlevnad. Idag lever de flesta av oss under tryggare och säkrare omständigheter och ett avvikande beteende har ofta inte en lika direkt påverkan på gruppens överlevnad. Våra signaler av skam finns däremot kvar och påminner oss om vikten av att passa in och tillhöra en grupp.

När jag är medveten om hur skam påverkar mig kan jag välja hur jag vill agera. Jag behöver varken låta mig förlamas av skammens grepp eller revoltera med tanken "Jag skiter väl i dem och gör vad jag vill!" Jag kan se vad skammen vill förmedla; "Tänk på att du är del av en grupp och att det är viktigt med gemenskap och tillhörighet", samtidigt som jag kan välja att vara sårbar och visa vad som rör sig inom mig.

Vill du veta mer rekommenderar jag att titta närmare på Brené Brown - till exempel den här videon från Ted - och boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson.

måndag 17 november 2014

Gör inget för att undvika skam

I förmiddags träffades vi, tre andra och jag, för att träna på kommunikation. Vi uttryckte våra känslor och våra behov och vi reflekterade över vad de andra tagit upp. Något som var gemensamt för flera av oss var svårigheten att se våra egna behov som värdefulla, något vi glatt och stolt presenterar för andra människor. Själv sa jag att jag skulle försöka använda våra träffar till att träna på just det.

Så vad händer när jag är på väg hem? Jo jag är lite kissnödig, men jag har redan varit på toa ett par gånger under vår träff. Plötsligt ser jag mitt behov av att kissa som något skamligt. Jag bestämmer mig därför för att gå till tunnelbanan. Men innan jag har hunnit gå ner för trappan dyker Liv Larssons ord upp i mitt huvud: "Gör inget för att undvika skam."

Jag går tillbaka och lånar toaletten. Jag fick därmed lite träning både på att hantera skam och att se mina behov som viktiga. Till på köpet fick jag en behagligare tunnelbaneresa.

tisdag 23 september 2014

Jag skapar den värld jag vill leva i

I brist på vänner och kontaktförsök med andra (se en annan av mina bloggar) som säger sig rösta på Sverigedemokraterna får jag försöka fånga dem i vardagen. Igår när jag åkte hem från jobbet hörde jag två äldre män prata med varandra. Det var något om att rösta på Sverigedemokraterna och klassikern "Jag är inte rasist, men..." Jag ställde mig lite närmare så att jag kunde höra bättre vad de sa till varandra och precis som sist (se ett tidigare blogginlägg) blev jag nervös och väntade alltför länge med att börja prata. Det som fick mig att öppna munnen var tanken på hur jag skulle ångra mig efteråt om jag inte tog chansen.

Jag började med "Jag kunde inte låta bli att höra vad ni pratade om", varpå den ena (enligt min tolkning) sjönk ihop och vände bort huvudet, medan den andra tittade upp och svarade "Ja?" Vi hade ett kort samtal där han berättade att han blivit rånad två gånger av "invandrare". Jag gissade att det var viktigt för honom med trygghet (kanske inte så svårt att lista ut) vilket han bekräftade med eftertryck.

Jag hade gärna velat lyssna mer, men då jag snart skulle gå av ville jag uttrycka min oro. Jag sa att jag tror att andra kan uppfatta det han säger som rasistiskt om han drar alla i en grupp (eller i det här fallet många olika grupper) över en kam. Jag märkte att han blev försvarsinställd då han sa något i stil med "Kalla mig gärna rasist..." Det hade varit skönt om jag kunnat stanna kvar, men jag lyckades i alla fall få ur mig "Jag förstår att du vill känna dig trygg" medan jag gick av pendeln.

När jag klev på bussen några minuter senare fick jag sällskap av massor av barn som skulle till Bandhagen. Två av dem (som mannen i bussen skulle klassificerat som invandrare, fast de med stor säkerhet är födda i Sverige) tog kontakt med mig och frågade vad jag hade för spel på mobilen. Jag visade några och de ville genast spela och frågade om de fick och jag svarade såklart ja.

De två händelserna var en sådant skönt mikrokosmos av den värld jag vill se. En värld där det finns utrymme för människor i smärta att kunna bli lyssnade på med empati och samtidigt kan få feedback på hur deras ord påverkar omgivningen. Och en värld där vi kan bli bemötta med värdighet och respekt trots yttre olikheter som hudfärg och ålder.

måndag 15 september 2014

SD = rasister?

Förra helgen var jag på Festival för 17 och såg bland annat Stefan Sundström, Nina Ramsby och Teddybears. Det var kul och peppande och jag träffade mycket folk som jag känner.

Jag såg att både olika artister och festivalbesökare bar t-tröjor med texten ”SD = rasister”. Jag betraktade tröjorna med blandade känslor. Det fanns något i budskapet jag gillade och samtidigt märkte jag att jag inte kände mig helt bekväm.

Det jag gillar är att budskapet pekar på vad SD har för ideologiska rötter, att det är ett parti med ursprung i en rasistisk och fascistisk rörelse. Och att de – även om de säger sig ha nolltolerans mot rasism – för en invandringskritisk politik som i praktiken leder till olika behandling av ”svenskar” och ”andra”. En politik som värderar ”svenskhet” högre leder med automatik till att människor med annan bakgrund värderas lägre. (Jag vill här poängtera att jag tror att vi alla i större eller mindre utsträckning bär på rasistiska förhållningssätt, ofta utan att vara medvetna om det själva.)

Det jag blir bekymrad över är vad som händer när vi kallar andra människor för rasister. Rasist är generellt sett en negativ värdeladdad beteckning i vårt samhälle. Det är nog inte många i Sverige idag som öppet kallar sig för rasister. Kallar vi någon för rasist kan vi därför räkna med att personen hamnar i försvarsläge. Människor som hamnar i försvarsläge är oftast alltför upptagna med att skydda och rättfärdiga sig själva. När människor befinner sig i det läget har de mycket svårt för att ta in det vi vill säga.

Frågan vi därför behöver ställa oss är vad vi vill ha för resultat av våra handlingar. Vill vi befästa vår position och få medhåll av dem som redan delar våra åsikter och värderingar är det inga problem med att kalla andra som vi uppfattar som rasister för just rasister. Om vi är ute efter att ”sätta dit” någon och inte är intresserade av dialog spelar det ingen roll att vi inte når den andre. Om vi däremot vill försöka få den andra att ändra sitt beteende – till exempel genom att förmå denne att rösta på ett parti som står för tolerans, öppenhet och alla människors lika värde – missar vi med största säkerhet målet om vi kallar personen för rasist.

Om vi strävar efter ett samhälle där vi värdesätter alla människor, ett samhälle som är jämlikt, tolerant och inkluderande, tror jag att det är just dessa värden vi behöver demonstrera själva. För att nå andra tror jag att jag behöver vara intresserad och nyfiken på dem. Hur kommer det sig att den personen röstar på SD eller uttrycker sig på ett sätt jag betraktar som rasistiskt? Har jag lust och energi nog att lyssna på denna person? Om jag har det tror jag chansen är betydligt större att hen lyssnar på mina drömmar och min längtan efter ett samhälle fritt från diskriminering och förtryck och min rädsla och oro för vad en sverigedemokratisk politik leder till.