söndag 4 september 2016

Jimmie Åkesson och sex, drugs and rock'n'roll

I morse fladdrade något förbi mig i ögonvrån. Jimmie Åkesson som rockstjärna (se 10:40 in i detta klipp)*? Reflexmässigt dök det upp hånfulla tankar och bedömningar i mitt huvud. Det har såklart att göra med Sverigedemokraternas politik; ett etnocentriskt politiskt parti som vill främja det svenska (vad nu det är) och hindra inflytande från det mångkulturella (vad nu det är). Det här tar sig olika uttryck där svenska värderingar och svensk kultur framställs som överlägsna och samtidigt hotade av främmande värderingar och kulturer.

Efter de första tankarna - som att det är patetiskt att han försöker vara rockstjärna - kommer några andra tankar. Det hela är såklart en del av en marknadsföring av Sverigedemokraterna och jag har ingen aning om Åkesson även drivs av rent personliga motiv. Jag slås ändå av hur människan bakom partiledaren får ta plats. Han vill kanske också stå på scen och leva ut en rock'n'roll-dröm som så många av oss andra. Han vill säkert släppa loss och inte vara så kontrollerad och korrekt (om än inte politiskt) hela tiden.

Det är skönt att för tillfället slippa vara domare och att med moralisk överlägsenhet döma ut honom som ondskefull, trångsynt och fördomsfull. På något sätt är det befriande att se Jimmie som en människa av kött och blod med drömmar, längtan och passion och inte bara som en propagandamaskin. Han kanske bär på en längtan att lämna Sverigedemokraterna, släppa alla krav och helt ägna sig åt sex, droger och rock'n'roll? Det kanske skulle kunna vara hans största bidrag till Sverige?



* För övrigt kommer Eva Dahlgren skänka STIM-pengarna hon får av Jimmies cover "Ung och stolt" till stöd för ett mångkulturellt samhälle.

torsdag 25 augusti 2016

Drömmen om att bli en övermänniska

I våras började jag en kurs som heter Euro Life med Robert Gonzales, en två år lång utbildning i NVC. Jag lyssnade precis på en inspelning från kursen och blev påmind om ett samtal vi hade om en värld utan smärta och lidande. En av deltagarna var förvånad att Robert efter alla år av träning fortfarande kände sig skakig kring en händelse på kursen.

Jag kommer själv ihåg min önskan att komma till ett ställe där jag inte låter mig påverkas så mycket av konflikter i mitt liv. En önskan att stå över vardagens meningsskiljaktigheter. Att ha jobbat så mycket med mig själv att jag inte går igång på vad andra säger eller får upp bedömningar när människor säger eller gör knasiga saker. Utan att jag istället alltid kunde se andras behov och bemöta dem med empati.

Det var därför med lättnad jag hörde Ken Wilber i ett videoklipp säga att när vi utvecklar och lär känna mer av oss själva kommer vi inte att känna mindre smärta. Vår förmåga att uppleva smärta kommer tvärtom att öka. Men vår förmåga att hantera vår smärta och andra känslor kommer med ökad medvetenhet att utvecklas.


Tänk vad skönt att släppa idealet att bli en människa som står över känslor och inte låter sig påverkas av världsliga trivialiteter, någon som aldrig blir rädd eller någon som kan hantera alla konflikter. Utan att istället verka och finnas till, mitt i livets flöde bland både smärtsamma och njutbara känslor. Att ibland göra saker vi ångrar och kunna be om ursäkt efteråt. Att ibland inte veta vad vi ska göra. Lite som Marshall Rosenberg sa: ”Målet med NVC är inte att bli perfekt, utan att bli mindre och mindre korkad”.

tisdag 29 mars 2016

Vad gör du med dina bedömningar om andra?

Någon kör ut precis framför dig i trafiken och blixtsnabbt poppar tanken "Jävla idiot!" upp. Din arbetskamrat uttrycker en åsikt du absolut inte håller med om och i ditt huvud far det förbi "Hur kan hen vara så himla oempatisk!?". Ditt barn berättar vad en klasskompis gjorde tidigare under dagen och orden "Så korkat gjort!" dyker upp i hjärnan.

För några av oss dyker sådana här och liknande bedömningar inte upp så ofta, vi andra kan knappt värja oss innan nästa bedömning fyller vårt huvud. Men vad ska vi göra med våra bedömningar? Under senaste handledningen på mitt jobb tog jag upp frågan (jag älskar att jag jobbar på ett ställe där det finns utrymme för sådana här funderingar!).

I skrivande stund ser jag fem alternativ hur vi kan hantera våra bedömningar:
1. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann) och vi uttrycker den för de som råkar finnas i vår närhet.
2. Vi får upp en bedömning (vi tror att den är sann), men vi uttalar den inte.
3. Vi får upp en bedömning (om vi tror att den är sann eller inte spelar inte så stor roll) och vi försöker genast förtränga den och tänka på något annat.
4. Vi får upp en bedömning (vi tror inte den är sann) och vi betraktar den kanske lite roat och nyfiket en kort stund, men ägnar den ingen större uppmärksamhet.
5. Vi får upp en bedömning (vi tror inte att den är sann) och vi blir nyfikna på vilka av våra värderingar som har triggats.

Den som använder sig av strategi 1 kan ibland vara sarkastisk roliga för de som inte är måltavla för bedömningen, men många av oss tenderar att undvika sanningssägaren. 2:an har svårt att undvika att förmedla bedömningen med sitt kroppsspråk. Omgivningen blir ofta förvirrad eftersom munnen säger en sak medan kroppen signalerar något annat. (Kan illustreras med klassikern korslagda armar, avvisande kroppsspråk och kommentaren "Nä, det är inget".) Den som satsar på 3:an har nog fått lära sig att det är fel att ha bedömningar om andra och liknar nog 2:an en del. Vi andra anar att det är något som inte stämmer, men kan inte sätta fingret på vad det är.

Strategi 4 kan vara lite underhållande för den som använder sig av den. Eftersom 4:an inte tror på bedömningen blir den personen inte lika förvirrande för omgivningen som 2:an och 3:an (orden och kroppsspråket är ofta mer samstämmiga). Här finns det också kanske en potential att gå lite djupare. Av de fem alternativen gillar jag 5:an bäst. I följande exempel förklarar jag varför:

Jag har köpt chips som jag förvarar i ett skåp. När jag och mina barn ska se på film på fredagskvällen vill jag bjuda på chips men chipsen är uppätna! Genast far tankarna genom mitt huvud: "Men va fan! Det är typiskt! Jävla skitungar! Vilka egoister! Det går inte att lita på dem!" och så vidare med lite tillhörande strategier om hur jag bäst ska straffa dem för deras klåfingrighet.

Här kan jag välja att stanna upp och titta på värderingarna bakom mina tankar. Jag vill kunna ha förtroende för och lita på människor i min omgivning. Respekt och ärlighet är viktigt för mig. Jag gillar också omtanke och omsorg. Alla de här behoven är hotade i denna situation och det är därför jag får upp bedömningarna i mitt huvud.

När jag tagit reda på mina behov kan jag göra något för att försöka få dem tillgodosedda och här finns det massor av sätt. Ett sätt är att lita på min erfarenhet och inse den begränsade impulskontroll mina barn uppvisar när chipsen ligger där framför näsan på dem. Jag kan då välja att inte utsätta dem för frestelse och på så sätt bespara mig besvikelse. Ett annat sätt är att prata med mina barn och uttrycka mina behov och tillsammans med dem komma på ett sätt att reparera det som har hänt (till exempel att de köper nya chips för sina egna pengar).

I korthet vill jag alltså inte tro på de bedömningar som dyker upp i mig, utan istället använda dem som en skattkarta till mina behov och mina värderingar. Och jag vill handla (för mig själv eller tillsammans med andra) på ett sätt som visar att jag respekterar och värdesätter mina (och andras) behov.

fredag 25 december 2015

Min passion är obegränsad

Här följer ett blogginlägg som legat och mognat inom mig under några månader.

I början av hösten var jag på kurs med Towe Widstrand, NVC-tränare. Under en av övningarna kom jag i kontakt med en del föreställningar om mig själv som jag tycks tro på. Jag vet inte riktigt ursprunget till dessa föreställningar eller det exakta budskapet, men jag tror att det finns åtminstone ett gott uppsåt; att skydda mig själv från upplevelsen av skam.

Jag kan ta ett exempel: Jag befinner mig i ett socialt sammanhang och ser en person jag är osäker på om jag träffat förut. Ofta blir jag då lite tillbakadragen och undviker personen. Jag tror att jag främst gör detta för att skydda mig själv ("Tänk om jag hälsar och person säger att vi mötts tidigare, pinsamt!"). Men detta skydd sker ju på bekostnad av kontakt och spontanitet.

Ett annat exempel är om jag träffar en person som jag är bekant med, men inte känner så väl. Vi kanske hälsar på varandra utan större ömhetsbetygelser och sedan möter vi någon som jag känner mycket bättre. I vanliga fall skulle jag då kasta mig om halsen på min vän, men eftersom min bekant är i närheten hälsar jag inte så översvallande. Här försöker jag nog skydda både mig själv och min bekant, men med samma kostnad som det första exemplet.

En slutsats av ovanstående exempel är att jag låter mitt agerande styras av mina fantasier om vad andra kan tänka om mig. Utan att kolla av med verkligheten (till exempel genom att fråga vad andra tänker) dödar jag livet inom mig och försöker vara omtänksam, artig eller något annat.

Under övningen kom jag i kontakt med min passion och hur jag vill leva. Utan att sluta tänka på andra vill jag låta livet inom mig komma till uttryck. Jag följa med i livets puls och ta mig själv och mina medmänniskor på allvar utifrån min inneboende glädje. Jag kommer antagligen begå fler misstag och uppleva mer skam, men det är det värt. Min passion är obegränsad!

lördag 23 maj 2015

Att förändra andra

”Värst vad hon är avmätt. Och alltid så ogästvänlig. Avvaktande inställning och inte serviceminded överhuvudtaget. Hon verkar mest tycka att jag är till besvär.” Mina omdömen om receptionisten på konferensanläggningen haglade. Inte blev det bättre av att mina tidigare minnesbilder av henne spädde på fiendebilderna ytterligare.

Jag berättade om mina tankar för en vän och han berättade att mot honom var hon trevlig. De hade småpratat om omgivningarna och var det var finast att springa och cykla. Så, hon gjorde tydligen skillnad på folk också. Hon kanske tyckte att han var snyggare och roligare att prata med?

Jag led av min oförmåga av att se det mänskliga hos henne. Hon påminde mig om mina tillkortakommanden med att se på alla människor med glädje och uppskattning. När jag luftade mina tankar sa en annan vän som hört samtalet: ”Ska du inte gå och prata med henne om vad du känner?” Jag slog bakut och sa att det var alldeles för läskigt. Jag tänkte att mina dömande tankar skulle skina igenom vad jag än skulle säga. Efter några minuter upprepade min vän frågan och jag fortsatte protestera.

En stund senare tog jag mod till mig och gick till receptionen och frågade om en trivial sak som jag redan kände till. Vi började prata om annat och det slutade med att vi stod och samtalade i drygt fem minuter om träning, löparskador och annat. När jag lämnade henne hade jag helt andra tankar i huvudet än jag hade några minuter tidigare. Nu var hon den där intresserade motionären som njuter av naturen och stillheten och som gillar att prata med människor. Nästa gång vi ses kommer jag att se på henne med helt nya ögon . Det verkar vara sant att jag inte kan ändra på andra människor, men när jag ändrar mina tankar ändras min verklighet.

lördag 7 mars 2015

Skam på jobbet

På jobbet har vi handledning varannan vecka. Nu i onsdags kunde inte handledaren komma så vi hade egen handledning. En uppgift vi fått av vår handledare var att genomföra ett KASAM-test (här kan du själv testa dig). Kasam står för Känsla Av SAMmanhang och bygger på en människas upplevelse av hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet i sitt liv.

När jag får höra att vi ska genomföra detta test bryter jag spontant ut i ett "Åh, vad kul!" och känner mig väldigt entusiastisk. När jag möter flera av mina arbetskamraters blickar översköljs jag blixtsnabbt av skam. Jag tolkar blickarna och tankarna bakom som "Suck, nu sätter han igång igen", "Tagga ner!" och "Så jävla kul är det väl inte?" Det var då så skönt att möta en av mina arbetskamraters ögon som log bekräftande och uppskattande. Jag kunde då ta mig ut ur skammens förlamande grepp och fortsätta att vara entusiastisk (om än något mindre) när vi pratade om testet vi skulle genomföra.

Senare uppskattade jag med min arbetskamrat för hens bemötande och min arbetskamrat berättade att hen sett min reaktion och tänkt "Nu är det viktigt att Joachim får känna sig okej".

Skam är en social känsla och en viktig signal för när en individ hotar gruppen genom att avvika från dess normer. Förr kunde ett avvikande beteende handla om liv och död och hota hela gruppens överlevnad. Idag lever de flesta av oss under tryggare och säkrare omständigheter och ett avvikande beteende har ofta inte en lika direkt påverkan på gruppens överlevnad. Våra signaler av skam finns däremot kvar och påminner oss om vikten av att passa in och tillhöra en grupp.

När jag är medveten om hur skam påverkar mig kan jag välja hur jag vill agera. Jag behöver varken låta mig förlamas av skammens grepp eller revoltera med tanken "Jag skiter väl i dem och gör vad jag vill!" Jag kan se vad skammen vill förmedla; "Tänk på att du är del av en grupp och att det är viktigt med gemenskap och tillhörighet", samtidigt som jag kan välja att vara sårbar och visa vad som rör sig inom mig.

Vill du veta mer rekommenderar jag att titta närmare på Brené Brown - till exempel den här videon från Ted - och boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson.

måndag 17 november 2014

Gör inget för att undvika skam

I förmiddags träffades vi, tre andra och jag, för att träna på kommunikation. Vi uttryckte våra känslor och våra behov och vi reflekterade över vad de andra tagit upp. Något som var gemensamt för flera av oss var svårigheten att se våra egna behov som värdefulla, något vi glatt och stolt presenterar för andra människor. Själv sa jag att jag skulle försöka använda våra träffar till att träna på just det.

Så vad händer när jag är på väg hem? Jo jag är lite kissnödig, men jag har redan varit på toa ett par gånger under vår träff. Plötsligt ser jag mitt behov av att kissa som något skamligt. Jag bestämmer mig därför för att gå till tunnelbanan. Men innan jag har hunnit gå ner för trappan dyker Liv Larssons ord upp i mitt huvud: "Gör inget för att undvika skam."

Jag går tillbaka och lånar toaletten. Jag fick därmed lite träning både på att hantera skam och att se mina behov som viktiga. Till på köpet fick jag en behagligare tunnelbaneresa.