I brist på vänner och kontaktförsök med andra (se en annan av mina bloggar) som säger sig rösta på Sverigedemokraterna får jag försöka fånga dem i vardagen. Igår när jag åkte hem från jobbet hörde jag två äldre män prata med varandra. Det var något om att rösta på Sverigedemokraterna och klassikern "Jag är inte rasist, men..." Jag ställde mig lite närmare så att jag kunde höra bättre vad de sa till varandra och precis som sist (se ett tidigare blogginlägg) blev jag nervös och väntade alltför länge med att börja prata. Det som fick mig att öppna munnen var tanken på hur jag skulle ångra mig efteråt om jag inte tog chansen.
Jag började med "Jag kunde inte låta bli att höra vad ni pratade om", varpå den ena (enligt min tolkning) sjönk ihop och vände bort huvudet, medan den andra tittade upp och svarade "Ja?" Vi hade ett kort samtal där han berättade att han blivit rånad två gånger av "invandrare". Jag gissade att det var viktigt för honom med trygghet (kanske inte så svårt att lista ut) vilket han bekräftade med eftertryck.
Jag hade gärna velat lyssna mer, men då jag snart skulle gå av ville jag uttrycka min oro. Jag sa att jag tror att andra kan uppfatta det han säger som rasistiskt om han drar alla i en grupp (eller i det här fallet många olika grupper) över en kam. Jag märkte att han blev försvarsinställd då han sa något i stil med "Kalla mig gärna rasist..." Det hade varit skönt om jag kunnat stanna kvar, men jag lyckades i alla fall få ur mig "Jag förstår att du vill känna dig trygg" medan jag gick av pendeln.
När jag klev på bussen några minuter senare fick jag sällskap av massor av barn som skulle till Bandhagen. Två av dem (som mannen i bussen skulle klassificerat som invandrare, fast de med stor säkerhet är födda i Sverige) tog kontakt med mig och frågade vad jag hade för spel på mobilen. Jag visade några och de ville genast spela och frågade om de fick och jag svarade såklart ja.
De två händelserna var en sådant skönt mikrokosmos av den värld jag vill se. En värld där det finns utrymme för människor i smärta att kunna bli lyssnade på med empati och samtidigt kan få feedback på hur deras ord påverkar omgivningen. Och en värld där vi kan bli bemötta med värdighet och respekt trots yttre olikheter som hudfärg och ålder.
tisdag 23 september 2014
måndag 15 september 2014
SD = rasister?
Förra helgen var jag på Festival för 17 och såg bland annat Stefan Sundström, Nina Ramsby och Teddybears. Det var kul och peppande och jag träffade mycket folk som jag känner.
Jag såg att både olika artister och festivalbesökare bar t-tröjor med texten ”SD = rasister”. Jag betraktade tröjorna med blandade känslor. Det fanns något i budskapet jag gillade och samtidigt märkte jag att jag inte kände mig helt bekväm.
Det jag gillar är att budskapet pekar på vad SD har för ideologiska rötter, att det är ett parti med ursprung i en rasistisk och fascistisk rörelse. Och att de – även om de säger sig ha nolltolerans mot rasism – för en invandringskritisk politik som i praktiken leder till olika behandling av ”svenskar” och ”andra”. En politik som värderar ”svenskhet” högre leder med automatik till att människor med annan bakgrund värderas lägre. (Jag vill här poängtera att jag tror att vi alla i större eller mindre utsträckning bär på rasistiska förhållningssätt, ofta utan att vara medvetna om det själva.)
Det jag blir bekymrad över är vad som händer när vi kallar andra människor för rasister. Rasist är generellt sett en negativ värdeladdad beteckning i vårt samhälle. Det är nog inte många i Sverige idag som öppet kallar sig för rasister. Kallar vi någon för rasist kan vi därför räkna med att personen hamnar i försvarsläge. Människor som hamnar i försvarsläge är oftast alltför upptagna med att skydda och rättfärdiga sig själva. När människor befinner sig i det läget har de mycket svårt för att ta in det vi vill säga.
Frågan vi därför behöver ställa oss är vad vi vill ha för resultat av våra handlingar. Vill vi befästa vår position och få medhåll av dem som redan delar våra åsikter och värderingar är det inga problem med att kalla andra som vi uppfattar som rasister för just rasister. Om vi är ute efter att ”sätta dit” någon och inte är intresserade av dialog spelar det ingen roll att vi inte når den andre. Om vi däremot vill försöka få den andra att ändra sitt beteende – till exempel genom att förmå denne att rösta på ett parti som står för tolerans, öppenhet och alla människors lika värde – missar vi med största säkerhet målet om vi kallar personen för rasist.
Om vi strävar efter ett samhälle där vi värdesätter alla människor, ett samhälle som är jämlikt, tolerant och inkluderande, tror jag att det är just dessa värden vi behöver demonstrera själva. För att nå andra tror jag att jag behöver vara intresserad och nyfiken på dem. Hur kommer det sig att den personen röstar på SD eller uttrycker sig på ett sätt jag betraktar som rasistiskt? Har jag lust och energi nog att lyssna på denna person? Om jag har det tror jag chansen är betydligt större att hen lyssnar på mina drömmar och min längtan efter ett samhälle fritt från diskriminering och förtryck och min rädsla och oro för vad en sverigedemokratisk politik leder till.
Jag såg att både olika artister och festivalbesökare bar t-tröjor med texten ”SD = rasister”. Jag betraktade tröjorna med blandade känslor. Det fanns något i budskapet jag gillade och samtidigt märkte jag att jag inte kände mig helt bekväm.
Det jag gillar är att budskapet pekar på vad SD har för ideologiska rötter, att det är ett parti med ursprung i en rasistisk och fascistisk rörelse. Och att de – även om de säger sig ha nolltolerans mot rasism – för en invandringskritisk politik som i praktiken leder till olika behandling av ”svenskar” och ”andra”. En politik som värderar ”svenskhet” högre leder med automatik till att människor med annan bakgrund värderas lägre. (Jag vill här poängtera att jag tror att vi alla i större eller mindre utsträckning bär på rasistiska förhållningssätt, ofta utan att vara medvetna om det själva.)
Det jag blir bekymrad över är vad som händer när vi kallar andra människor för rasister. Rasist är generellt sett en negativ värdeladdad beteckning i vårt samhälle. Det är nog inte många i Sverige idag som öppet kallar sig för rasister. Kallar vi någon för rasist kan vi därför räkna med att personen hamnar i försvarsläge. Människor som hamnar i försvarsläge är oftast alltför upptagna med att skydda och rättfärdiga sig själva. När människor befinner sig i det läget har de mycket svårt för att ta in det vi vill säga.
Frågan vi därför behöver ställa oss är vad vi vill ha för resultat av våra handlingar. Vill vi befästa vår position och få medhåll av dem som redan delar våra åsikter och värderingar är det inga problem med att kalla andra som vi uppfattar som rasister för just rasister. Om vi är ute efter att ”sätta dit” någon och inte är intresserade av dialog spelar det ingen roll att vi inte når den andre. Om vi däremot vill försöka få den andra att ändra sitt beteende – till exempel genom att förmå denne att rösta på ett parti som står för tolerans, öppenhet och alla människors lika värde – missar vi med största säkerhet målet om vi kallar personen för rasist.
Om vi strävar efter ett samhälle där vi värdesätter alla människor, ett samhälle som är jämlikt, tolerant och inkluderande, tror jag att det är just dessa värden vi behöver demonstrera själva. För att nå andra tror jag att jag behöver vara intresserad och nyfiken på dem. Hur kommer det sig att den personen röstar på SD eller uttrycker sig på ett sätt jag betraktar som rasistiskt? Har jag lust och energi nog att lyssna på denna person? Om jag har det tror jag chansen är betydligt större att hen lyssnar på mina drömmar och min längtan efter ett samhälle fritt från diskriminering och förtryck och min rädsla och oro för vad en sverigedemokratisk politik leder till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)