Här följer ett blogginlägg som legat och mognat inom mig under några månader.
I början av hösten var jag på kurs med Towe Widstrand, NVC-tränare. Under en av övningarna kom jag i kontakt med en del föreställningar om mig själv som jag tycks tro på. Jag vet inte riktigt ursprunget till dessa föreställningar eller det exakta budskapet, men jag tror att det finns åtminstone ett gott uppsåt; att skydda mig själv från upplevelsen av skam.
Jag kan ta ett exempel: Jag befinner mig i ett socialt sammanhang och ser en person jag är osäker på om jag träffat förut. Ofta blir jag då lite tillbakadragen och undviker personen. Jag tror att jag främst gör detta för att skydda mig själv ("Tänk om jag hälsar och person säger att vi mötts tidigare, pinsamt!"). Men detta skydd sker ju på bekostnad av kontakt och spontanitet.
Ett annat exempel är om jag träffar en person som jag är bekant med, men inte känner så väl. Vi kanske hälsar på varandra utan större ömhetsbetygelser och sedan möter vi någon som jag känner mycket bättre. I vanliga fall skulle jag då kasta mig om halsen på min vän, men eftersom min bekant är i närheten hälsar jag inte så översvallande. Här försöker jag nog skydda både mig själv och min bekant, men med samma kostnad som det första exemplet.
En slutsats av ovanstående exempel är att jag låter mitt agerande styras av mina fantasier om vad andra kan tänka om mig. Utan att kolla av med verkligheten (till exempel genom att fråga vad andra tänker) dödar jag livet inom mig och försöker vara omtänksam, artig eller något annat.
Under övningen kom jag i kontakt med min passion och hur jag vill leva. Utan att sluta tänka på andra vill jag låta livet inom mig komma till uttryck. Jag följa med i livets puls och ta mig själv och mina medmänniskor på allvar utifrån min inneboende glädje. Jag kommer antagligen begå fler misstag och uppleva mer skam, men det är det värt. Min passion är obegränsad!
