Snuvad på konfekten

Förra helgen hade ett av mina barn fest i kollektivhuset där jag bor. Jag fick reda på det samma kväll och fick höra att överenskommelse att låna lokalen gjorts tidigare med en annan vuxen. Då festen inte utannonserats och jag inte deltog i partajet var det flera grannar som undrade om det fanns någon ansvarig vuxen i närheten. Det uppstod också en diskussion på vår mejllista om händelsen.

Jag tänkte att det här var ett utmärkt tillfälle att öva. Jag var ju "oskyldig" så nu kunde jag träna i att inte gå in i försvar, undanflykter eller bortförklaringar. Storsint skrev jag ett mejl där jag bad om ursäkt för att jag inte meddelat innan att lokalen var bokad för fest.

Flera dagar efteråt fick jag höra att överenskommelsen att låna lokal inte alls gjorts. Det är spännande att se hur denna information påverkade mig. Innehållet i mitt mejl hade säkert inte sett annorlunda ut, men känslan inombords var helt annorlunda. Istället för någon slags mild ödmjukhet (där jag kunde gnugga mig mot min egen förträfflighet) blev jag nu snuvad på konfekten. Här hade jag ansträngt mig att vara generös och tolerant och så fick jag inte njuta av det!

Denna händelse tror jag kan hjälpa mig att vara mer uppmärksam på min intention och mina motiv till att göra saker. Det finns nog mer under ytan än jag vanligtvis ser. Den insikten vill jag också kunna bära utan att kritisera mig själv.

(Att jag senare fick reda på att överenskommelsen visst hade gjorts ändrar ju inte det hela.)

Har du mens eller?

Kvinnor som reagerar med ilska eller irritation blir ibland bemötta med kommentaren "Har du mens eller?". På ett liknande sätt blir barns ilska och gråt ofta avfärdade med ett "Du är bara trött". Jag kommer däremot inte på någon situation där mäns känslor systematiskt bagatelliseras på liknande sätt.

Budskapet är att arga kvinnor och trötta barn behöver man inte ta på så stort allvar. De känslor de uttrycker kan avfärdas och man behöver inte ta reda på orsaken till ilskan eller ledsamheten.

Jag tror att vi missar viktiga signaler om vi agerar på detta sätt. Om vi tar oss tid att lyssna (oavsett om det är på andra eller till oss själva) kan vi förstå orsaken till känslorna. På så sätt kan vi lösa konflikter eller åtminstone förstå hur de uppkommit och vara bättre rustade nästa gång vi hamnar i liknande situationer.

Dessutom tror jag vi är stenhårt tränade i att inte fokusera på känslor; beroende på grupptillhörighet och uppväxt kan såklart vissa känslor vara mer "tillåtna" att bejaka än andra. Vi bygger upp olika försvarsstrategier för att slippa känna (eller i alla fall inte fokusera) på vissa känslor.

När vi är trötta eller har ont sänker vi garden och känslorna kommer lättare till uttryck. Jag tror inte vissa kvinnor blir arga för att de har mens eller att barn blir ledsna för att de är trötta. Jag är övertygad om att vi alla bär på dessa känslor men att vi som sagt är väldigt drillade i att undertrycka dem. Som världen ser ut är det snarare konstigt att inte fler uttrycker sin vrede, frustration och sorg.

Vad tror du?