Har du mens eller?

Kvinnor som reagerar med ilska eller irritation blir ibland bemötta med kommentaren "Har du mens eller?". På ett liknande sätt blir barns ilska och gråt ofta avfärdade med ett "Du är bara trött". Jag kommer däremot inte på någon situation där mäns känslor systematiskt bagatelliseras på liknande sätt.

Budskapet är att arga kvinnor och trötta barn behöver man inte ta på så stort allvar. De känslor de uttrycker kan avfärdas och man behöver inte ta reda på orsaken till ilskan eller ledsamheten.

Jag tror att vi missar viktiga signaler om vi agerar på detta sätt. Om vi tar oss tid att lyssna (oavsett om det är på andra eller till oss själva) kan vi förstå orsaken till känslorna. På så sätt kan vi lösa konflikter eller åtminstone förstå hur de uppkommit och vara bättre rustade nästa gång vi hamnar i liknande situationer.

Dessutom tror jag vi är stenhårt tränade i att inte fokusera på känslor; beroende på grupptillhörighet och uppväxt kan såklart vissa känslor vara mer "tillåtna" att bejaka än andra. Vi bygger upp olika försvarsstrategier för att slippa känna (eller i alla fall inte fokusera) på vissa känslor.

När vi är trötta eller har ont sänker vi garden och känslorna kommer lättare till uttryck. Jag tror inte vissa kvinnor blir arga för att de har mens eller att barn blir ledsna för att de är trötta. Jag är övertygad om att vi alla bär på dessa känslor men att vi som sagt är väldigt drillade i att undertrycka dem. Som världen ser ut är det snarare konstigt att inte fler uttrycker sin vrede, frustration och sorg.

Vad tror du?

Låt oss vältra oss i våra känslor

För ett par månader sedan slogs jag av en insikt. På väg till återvinningen var det som om rädslan för att visa mina känslor för ett ögonblick var borta. Jag insåg där och då, med en kasse gamla pappersförpackningar i ena handen, att det inte finns något skrämmande eller farligt med att visa mina känslor öppet för andra.

En del av er kanske undrar vad det skulle vara för farligt med att visa känslor för andra? För mig handlar det nog om att jag burit - och till stor del fortfarande bär - på en föreställning om att mina känslor är en belastning för andra. Om jag visar att jag är arg, ledsen eller irriterad kanske andra får för sig att de är orsak till det jag känner. Eller så kanske de visar missnöje och jag får i min tur för mig att jag är orsak till deras känslor. Detta kan i sin tur leda till en - skrämmande tanke - konflikt, vilket i mitt fall leder till föreställningen att jag inte är älskad. Det hela blir lätt en gröt av skuld- och skamkänslor blandat med förnekelser och rationaliseringar.

Den strategi jag använt för att skydda mig har varit att inte uttrycka känslor i särskilt hög omfattning. Jag tror inte att den strategin är så framgångsrik. Vi människor verkar utrustade med ett inbyggt radarsystem som gör att vi kan läsa av varandras känslor utan att ord uttrycks. Vi hör vad andra personer säger men våra sinnen registrerar de ordlösa signaler deras kroppar sänder ut. När våra ord inte är i samklang med vårt kroppsspråk - när vi anar att allt inte är som det ska, men inte får någon verbal bekräftelse - uppstår lätt förvirring och vi börjar tolka varandras beteenden.

Min insikt när jag stod vid återvinningsstationen var att om jag tydligt kan visa för andra att mina känslor inte beror på dem, så behöver jag inte vara rädd. Om jag tydligt tar ansvar för mina känslor kan jag uttrycka dem utan att skuldbelägga andra. På så vis minskar risken att de intar en försvarsposition gentemot mig. Jag kan uttrycka vad jag behöver och andra kan då lättare - om de väljer det - bidra till att mina behov blir tillgodosedda.

Så nu längtar jag efter att min insikt ska resultera i praktisk handling genom att jag tillåter mig och andra att vältra oss i våra känslor!

Mitt inflytande har inga gränser

Idag hade jag mitt första uppdrag som medlare. Jag hade innan medlingssamtalet pratat med parterna var för sig och kände mig inte så nervös när vi väl satt tillsammans och startade medlingen. Själva medlingen förflöt ungefär som jag tänkt mig och bjöd inte på några större överraskningar. Det jag inte räknat med var själva kraften som uppstod när de fick kontakt med varandra. Dels att de förstod hur deras agerande påverkat den andra men också förståelsen för den andras handlingar. Och hur de utifrån detta nya perspektiv lätt kunde komma på lösningar och handlingsplaner för framtiden. Det fullkomligt bubblade upp nya idéer som jag inte haft en tanke på innan medlingssamtalet startade.

Jag satt och njöt när jag lyssnade på deras planer och insåg plötsligt att mitt bidrag till att lösa upp en konflikt inte stannar mellan de direkt inblandade parterna. Jag märkte hur det arbete vi utfört under ett par timmar kommer att förmedlas ut till resten av arbetsgruppen och jag kom att tänka på vad jag fått av Kay och Liv på Friare Liv för att kunna bidra med detta. Och vad de i sin tur har fått för att kunna bidra till mig.

Jag läste någonstans att vem vet var en människas inflytande tar slut. Mitt agerande idag sammanlänkas i en oändlig kedja bakåt och framåt i tiden. Vi har alla en sådan makt som människor. En makt som vi kan använda för att försöka bidra till andra och tillgodose så många behov som möjligt. Och jag tror inte någon handling är för liten för att bli en länk i den kedjan.

Med detta följer också tanken att vi alla hör ihop, att det jag gör mot mina medmänniskor gör jag också mot mig själv. Kan jag bära denna insikt i min vardag tror jag också att jag alltid kommer att uppleva mening i mitt liv.