Att gnälla eller inte gnälla...

Mmm... vilken god mat! Härligt att komma hem efter ett träningspass och slippa tänka på matlagning. Men jag saknade proteiner i tillräcklig mängd för att min kropp ska må så bra som möjligt. Jag tackade matlagaren för den goda maten och påminde att nästa gång vill jag gärna ha hoummus eller en bönsallad eller något annat med mycket proteiner i.

Hemma i mitt kollektivhus lagar vi mat till varandra. För att maten ska bli fullvärdig har vi vissa kriterier; det ska finnas sallad, frukt, mjukt bröd när det är soppa etc. Förr när någon lagat något jag inte var helt nöjd med kanske jag sa det till någon annan än matlagaren, eller så behöll jag det tyst för mig själv. Någon enstaka gång tog jag sats och berättade det för den som lagat maten, samtidigt som jag kände mig lite dum.

Igår kväll när jag pratade i telefonen slog det mig plötsligt att jag har ändrat beteende. Nu för tiden verkar jag säga till hur jag vill ha det. Det kanske inte sker helt utan ansats, men jag berättar utan större vånda vad jag önskar. Jag tror att det bottnar i hur jag ser på mina medmänniskor. Istället för att göra moraliska bedömningar börjar jag mer och mer tänka på att det människor gör är deras sätt att försöka tillgodose sina behov.

Det är inte längre en slarvig typ som struntat i att koka fullkornspasta utan det är bara en person som inte kokat fullkornspasta, kanske p.g.a. att hen har glömt det. Jag tror att det är nyckeln. Om jag har bedömningar om att folk är slarviga, tanklösa, snåla eller något annat blir det jobbigt att be dem om något. Det är då lätt hänt att jag förmedlar mina bedömningar om dem mellan raderna även om jag lindar in orden i en "snäll" förpackning. Säger jag till människor utifrån såna bedömningar är det lätt att jag uppfattar mig själv som gnällig och för det mesta är jag istället tyst eller "gnäller" för andra. Tar jag istället ansvar för mina egna behov och ställer önskemål, "Jag vill ha fullkornspasta", är chansen betydligt större att jag får som jag vill nästa gång personen har matlag.

Tänk vad skönt att istället för att uppfatta mina egna önskemål som gnäll kan jag se dem som presenter. När jag ber om något ger jag ju den andra personen chansen att bidra till mig. Jag slipper också axla den tröttsamma rollen som rättfärdig domaren.

Låt oss vältra oss i våra känslor

För ett par månader sedan slogs jag av en insikt. På väg till återvinningen var det som om rädslan för att visa mina känslor för ett ögonblick var borta. Jag insåg där och då, med en kasse gamla pappersförpackningar i ena handen, att det inte finns något skrämmande eller farligt med att visa mina känslor öppet för andra.

En del av er kanske undrar vad det skulle vara för farligt med att visa känslor för andra? För mig handlar det nog om att jag burit - och till stor del fortfarande bär - på en föreställning om att mina känslor är en belastning för andra. Om jag visar att jag är arg, ledsen eller irriterad kanske andra får för sig att de är orsak till det jag känner. Eller så kanske de visar missnöje och jag får i min tur för mig att jag är orsak till deras känslor. Detta kan i sin tur leda till en - skrämmande tanke - konflikt, vilket i mitt fall leder till föreställningen att jag inte är älskad. Det hela blir lätt en gröt av skuld- och skamkänslor blandat med förnekelser och rationaliseringar.

Den strategi jag använt för att skydda mig har varit att inte uttrycka känslor i särskilt hög omfattning. Jag tror inte att den strategin är så framgångsrik. Vi människor verkar utrustade med ett inbyggt radarsystem som gör att vi kan läsa av varandras känslor utan att ord uttrycks. Vi hör vad andra personer säger men våra sinnen registrerar de ordlösa signaler deras kroppar sänder ut. När våra ord inte är i samklang med vårt kroppsspråk - när vi anar att allt inte är som det ska, men inte får någon verbal bekräftelse - uppstår lätt förvirring och vi börjar tolka varandras beteenden.

Min insikt när jag stod vid återvinningsstationen var att om jag tydligt kan visa för andra att mina känslor inte beror på dem, så behöver jag inte vara rädd. Om jag tydligt tar ansvar för mina känslor kan jag uttrycka dem utan att skuldbelägga andra. På så vis minskar risken att de intar en försvarsposition gentemot mig. Jag kan uttrycka vad jag behöver och andra kan då lättare - om de väljer det - bidra till att mina behov blir tillgodosedda.

Så nu längtar jag efter att min insikt ska resultera i praktisk handling genom att jag tillåter mig och andra att vältra oss i våra känslor!