lördag 9 februari 2013

Vad jag har gemensamt med män som näthatar kvinnor


Jag sitter och försöker hålla tillbaka tårarna på tunnelbanan hem till Hökarängen. Jag har precis sett ett youtubeklipp om Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor. Jag förstår att klippet kan väcka både rädsla och ilska, men jag känner mest sorg. Sorg över att kvinnor ska behöva stå ut med att läsa hur de ska misshandlas, våldtas och dödas. Och både sorg och skam över att tillhöra samma kön som dessa män.

Jag kan nog aldrig helt sätta mig in i vad dessa kvinnor måste leva med varje dag. Jag tror att deras upplevelse ligger på en helt annan nivå än den jag själv skulle uppleva om jag fick liknande hot. Jag hoppas de får allt stöd de behöver från familj och vänner och jag skulle önska att stödet från olika företag och myndigheter skulle vara betydligt större än det är idag. Jag skulle också vilja se en massiv rörelse av män som i många olika sammanhang står upp för jämlikhet, rättvisa och solidaritet. 

Jag vill ändå försöka förstå männen som skriver dessa hot om sexuella övergrepp, mord och förnedring. Jag vill inte hamna i deras värld av hat och förakt. Jag vill inte använda deras språk och fördöma det jag inte förstår. Jag vill hitta det som förenar oss alla som människor snarare än att bygga murarna ännu högre genom att reducera dem till omänskliga monster.

Den kvinnosyn som uttrycks i dessa mäns ord är inte en isolerad företeelse. Det är en logisk konsekvens av den ställning kvinnor har, som genomsyrar hela vår kultur, i Sverige och på de flesta andra platser i världen. Som killar får vi lära oss att tjejer är mindre värda. Detta upprepas genom hela våra liv; i media, i reklam, i skolan och på arbetsplatser bekräftas bilden av kvinnan som underdånig mannen gång på gång. Så när männens ilska och frustration väcks finns det både en måltavla och ett språkbruk till hands.

Det är det ganska lätt för mig att känna igen ilskan som dessa män uttrycker, inte innehållet, men väl ilskan i sig. Den kan väckas mot människor med andra åsikter, åsikter som hotar det jag värdesätter i livet. Jag kan också bli arg när jag ser människor som begår handlingar jag inte gillar. Och att uttrycka ilskan i ord, mer eller mindre anonymt, är ett ganska tryggt sätt att få ur sig sin frustration.

Vad jag vet känner jag ingen som skriver inlägg av typen vi hör i Uppdrag Granskning. Jag vet inte vad som rör sig i dessa män, vad de känner och vad de brinner för när de sitter vid tangentborden. Men det jag tror är att vi har förmåga att uppleva likartade känslor och att vi alla strävar efter att försöka tillgodose våra behov. Jag tror också att det finns oändligt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Med denna utgångspunkt gissar jag att många som uttrycker så kallat näthat upplever en gemenskap med dem med liknande åsikter. Det är en lättnad att se att man inte är ensam och att det finns en acceptans och respekt för ens tankar. Det finns nog en stark längtan efter betydelsefullhet och mening, att ens tankar och åsikter har en effekt och påverkan på andra människor. Jag tror också det finns inslag av kreativitet, hur orden kan användas för att skapa starka bilder och stämningar.

Allt oavstående är behov jag själv värdesätter oerhört starkt. Frågan är hur vi kan tillgodose dessa behov utan att andra människors trygghet, säkerhet och respekt hotas.

3 kommentarer:

  1. hej på dig..
    jag vet inte om jag är lite korkad, men jag har växt upp i en helt vanlig förort i stockholm, och kan faktiskt inte se att jag på något sätt fått lära mig att kvinnor är mindre värda. För min del tycker jag att varken män eller kvinnor behandlas värdigt. så ifrån mitt perspektiv handlar det snarare om bristande människo värde. Jag tror inte att en man som på riktigt värderar sig själv och sitt liv inte också värderar kvinnor, för mig är vi inte två kön som står i strid med varandra utan en männsklighet som är något urspårad.
    Förklara gärna för mig vad du menar med att vi fått lära oss att kvinnor är mindre värda. vill förstå..
    mvh/ martin

    SvaraRadera
  2. Hej Martin!
    Tack för din respons.
    Det är inte någon som behöver undervisa oss genom att säga att kvinnor är mindre värda än män, utan det genomsyrar hela vår kultur. Det påverkar vårt förhållningssätt och hur vi betraktar och behandlar kvinnor. Det är jämförbart med att vi inte märker hur vi ibland agerar rasistiskt i förhållande till andra som inte har vitt skinn (hur mycket vi än kallar oss för antirasister).
    Några exempel: Pojkar får mer uppmärksamhet i skolan. När flickor får mer uppmärksamhet än vanligt (men inte mer än pojkarna), tycker både pojkar och flickor att flickorna får mest uppmärksamhet. Män är i majoritet i beslutande organ. Kvinnor tjänar i genomsnitt mindre än män. Traditionella kvinnoyrken har lägre lön än traditionella mansyrken. Hushållsarbete värderas lägre än lönearbete och kvinnor utför mest hushållsarbete. Tjejer som har många sexpartners kallas för horor, killar kallas för players. Nedsättande ord är mer associerade till kvinnor även om måltavlan är män. Ett nytt ord är tjejsamla (när man (!) samlar på något halvhjärtat). När jag själv gick i skolan kallades det platta slagträet i brännboll för tjejrack och ett underhandskast för tjejkast (behöver jag säga att bägge var töntiga).
    Det är några saker jag tänker på. Vad tänker du om det?

    SvaraRadera
  3. Jag tänker som du där, Martin verkar vara en hygglig kille som respekterar kvinnor. Trots detta är det precis som du säger, det genomsyrar hela vårt samhälle.. Jag tänker också på att när du ser en pojk-flicka, en tuff kavat tjej/kvinna som lagt till "traditionella" manliga attribut kan man se upp till henne, hon får en viss status (om hon inte tar för mycket vill säga utan fortfarande är kvinna!) medan en flick-pojke med" typiska" kvinnliga attribut ofta uppfattas som konstig, fjollig etc. Men varför? Jo, för att det är det manliga som är förebilden i vårt samhälle emedan det kvinnliga är den mjukare, sårbare varelsen som inte står lika högt i kurs i vårt patriark till samhällsstruktur....
    Sanna

    SvaraRadera