måndag 9 april 2012

Ska vi berömma våra barn?

En vän frågade häromdagen om det finns några problem med att ge sina barn beröm. Jag var inte riktigt nöjd med det svar jag gav, och har haft ett nytt på gång ett par dagar. Jag har dock inte tagit mig tid att prata med henne och nu är hon på väg utomlands ett par veckor. Så jag skriver ett blogginlägg istället som jag hoppas att hon får tillfälle att läsa.

De flesta av oss är kulturellt präglade av att göra bedömningar. Vi får lära oss att dela in människor, företeelser och händelser i termer som bra och dåliga, snygga och fula, onda och goda etc. Det är ett system där vi i många fall styrs med hjälp av belöningar och bestraffningar. I detta system blir de som anpassar sig belönade (höga betyg, löneförhöjning, beröm, en klapp på axeln...) och de som avviker från normen blir bestraffade (indraget lördagsgodis, fängelsestraff, utebliven kärlek, hånfulla kommentarer...).

Det är en tankemodell där vi vänder oss till auktoriteten - föräldrar, lärare, chefer, politiker, mediapersonligheter, kompisar, arbetskamrater  - för att få vägledning i vad som är rätt och vad som är fel. Vi tränas i att lyda order, att göra som vi blir tillsagda och att sträva efter omgivningens gillande. Det är en modell som bygger på dominans och underkastelse där vi tränas i att ikläda oss en slavliknande roll.

Vi kan se system ganska tydligt när barn gör saker som vuxna inte uppskattar. Det finns många metoder där vi kan tillrättavisa våra barn såsom straff, indragna förmåner och känslomässiga påtryckningar. Många kan se att dessa metoder inte främjar de kärleksfulla relationer vi vill ha till våra barn, men vi gör det av gammal vana och brist på alternativa tillvägagångssätt.

Det kan vara svårare att se att även positiva bedömningar och uppskattningar bygger på samma tänkande. Att utdela bedömningar - oavsett om vi kallar dem positiva eller negativa - avslöjar väldigt lite av vad som händer i oss. Det är när jag låter mig beröras och när jag ser att jag berör andra som livet i mig kommer till uttryck.

En av våra starkaste drivkrafter är gemenskapen med andra, känslan av att höra ihop. Om jag får höra att jag påverkar andra blir det behovet tillgodosett. Istället för att höra en bedömning - som att jag är söt eller duktig - får höra att andra människor blir glada (vilket jag tror är en känsla som kan finnas bakom liknande bedömningar) av att vara tillsammans med mig, tror jag att jag lättare kan relatera till människor istället för att söka efter bekräftelse.

6 kommentarer:

  1. Återigen, tack för insikten och för att du delar med dig av din klokhet!

    SvaraRadera
  2. Om man kallar återkoppling för beröm eller kritik... är det verkligen alltid dåligt? Jag tror inte det. Det man behöver vara uppmärksam är på hur man ger återkoppling, vilka ord man använder för bra söt duktig handlar om personliga egenskaper inte om återkoppling av det man gör.
    Jag tror att om man aldrig får återkoppling på det man gör tar det längre tid att lära sig och en del lär man sig kanske inte..., eftersom vi lär oss så otroligt mycket i kommunikationen med andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill inte kalla beröm dålig, då är vi inne i samma bedömningskarusell som jag skriver om i inlägget. Jag tror också att vi behöver återkoppling från andra människor. Jag tror vi vill veta hur vi påverkar människor i vår omgivning. Jag tror däremot att vi lär oss mer av återkopplingen (eller vad vi nu vill kalla det) om vi istället för att höra bedömningar (som söt, duktig, smart) får höra hur andra människor påverkas av oss. För mig är det lättare att höra hur andra påverkas om de uttrycker sina känslor och de behov som blivit tillgodosedda (eller inte tillgodosedda) än om jag får höra en bedömning.
      Hur låter det?

      Radera
    2. I linje med hur jag tänker, men även åsikter om HUR man gör något är ju bedömningar... eller? Värderingar av personens egenskaper är något annat, även om man kan kalla det bedömning så är det en annan sort. Var i detta glidande spektrum finns berömmet? Och hur förhåller man sig till det? För jag tror absolut att beröm kan ge negativa konsekvenser. Men också positiva...

      Radera
  3. Håller helt med. Jag brukar sätta ord på mina och barnens känslor mer än att bedöma ("duktig") (som att recensera). Och jag försöker visa mina barn att jag Ser och Hör dem, lyssnar och VILL lyssna och VILL vara med dem och att deras ord, känslor och handlingar har Betydelse i vardagen tillsammans.

    Jag försöker visa mina värdefulla barn hur mycket de behövs här, och jag försöker också visa hur jag tror på dem, att jag tex. tror på deras kapacitet att ta fram mat och tallrik själv och visa hur mycket bättre saker blir av allt de gör. Och hur glad jag blir av deras närvaro.

    Sånna saker tror jag betyder så mycket mer än att säga "vad fin du är!" som ju bara handlar om yta egentligen, och ingenting man rår över särskilt mkt.

    SvaraRadera