En pappa och en dotter

Igår deltog jag i första styrelsemötet för den nystartade föreningen som ska genomföra utställningen Vårt 80-tal. I september 2015 är det 30 år sedan några hus på Skaraborgsgatan på Söder ockuperades av ett spretigt gäng människor. Det ska vi fira med en fotoutställning och andra evenemang. Det blev en kväll med både administrativt arbete, nostalgi och skratt.

När min äldsta dotter ringde mig tidigare idag kom vi in på ämnet och jag frågade vad hon tagit med sig för erfarenheter från den tiden (även om hon föddes några år efter Skaraborgsgatan). Hon berättade om när hon och hennes mamma besökt Kafé 44 vid ett tillfälle i mitten på 90-talet. Hon sa att alla hade hälsat på henne och att hennes mamma inte kände igen en enda person.

Min dotter berättade att hon alltid har känt att hon är en del av ett sammanhang. När hon växte upp fanns det alltid många vuxna som brydde sig om henne. Hon berättade att hon aldrig har upplevt att vuxenvärlden består av dumma människor som inte fattar någonting.

Både nu och tidigare idag känner jag mig alldeles rörd och mina ögon fylls av tårar. Jag märker att mina ord inte riktigt räcker till för att beskriva det som händer inom mig. När jag själv tänker tillbaka på den tiden blandas minnen av gemenskap och glädje med känslor av osäkerhet och tankar om utanförskap. Jag har aldrig tidigare frågat henne om hennes upplevelser av en uppväxt som skiljer sig från de flesta andras.

Tänk om alla barn kunde få växa upp och ta med sig upplevelsen att vuxna går att lita på, att vuxna lyssnar på en och att få vara en självklar del i en gemenskap och ett större sammanhang. Jag känner mig oerhört glad och väldigt stolt att jag fått privilegiet att få vara med ett barn som växt upp till en ung kvinna och som tack vare (bland annat) mina val har en sådan ljus bild av sin uppväxt.

Okej okej, okej okej

Jag fascineras av förhållandet mellan teoretisk kunskap och kroppslig medvetenhet. I förrgår hade jag ett samtal med en vän och slogs av någonting jag haft faktakunskapar om i flera år. Det är som att viss fakta sakta behöver sippra ner från hjärnan till resten av kroppen innan jag kan ta till mig innehållet fullt ut (om det någonsin är möjligt).


Det som kom till mig var något som Kay Rung sa för några år sedan på en kurs. Jag kommer inte riktigt ihåg sammanhanget med orden var "okej okej, okej okej". Dessa ord dök nu upp i huvudet på mig medan jag pratade med min vän.


Det hela handlade om tankar som jag brottats med ett par månader. Med dessa tankar har det följt olika bedömningar om mig själv: "Jag är ofokuserad, lat, oföretagsam..." Jag jämför också mig själv med andra som har uppnått saker jag längtar efter; de kanske skriver framgångsrika böcker eller kan leva på att hålla kurser. Och såklart dyker det upp bedömningar om andra och jämförelser med människor där jag tycker att jag lyckats bättre.


Det jag kommer skriva nu har jag som sagt känt till under lång tid, men hela mitt inre lättar och sinnet känns riktigt befriat: Alla mina tankar är okej. Jag behöver inte tränga undan tankar som "Fy fan vilken tråkig jävel, skaffa dig ett liv" eller "Han verkar ju ha en psykisk störning". Jag behöver inte heller underkasta mig tankar som "Så där borde jag inte tänka" och "Det där var ju jävligt klantigt sagt av mig". Jag kan antingen (lite smått roat) betrakta mina tankar och släppa dem eller om jag märker att tankarna påverkar mig på något sätt - jag kanske tror på dem eller så dröjer det sig kvar någon mindre angenäm känsla - kan jag undersöka vad de står för.


Jag behöver inte tro på mina tankar, men jag tror att de berättar något viktigt för mig. Mina tankar gör mig uppmärksam på mina värderingar, hur jag vill att jag och andra ska behandla varandra och leva våra liv. Mina tankar berättar om mina behov och vad jag värdesätter.


Men det viktiga är att jag aldrig behöver känna mig dålig för de tankar, bedömningar och jämförelser som uppstår i mitt huvud. Det är okej okej, okej okej.

Min rädsla för andras tankar

Jag hade stålsatt mig och var beredd på att få höra gliringar och beska kommentarer. Jag hade till och med formulerat tänkbara repliker som "Om missunnsamheten har ett ansikte är det du", repliker jag inte tänkt säga men som likafullt dök upp i mitt huvud. (Och jag märker nu hur skammen gör sig påmind: "ska jag verkligen publicera det här? Vad ska andra tänka om mig?")

Anledningen till mina farhågor är att jag precis i dagarna fått en ny tjänst som webbredaktör hos min arbetsgivare. En tjänst som innebär helt nya arbetsuppgifter och ett nytt arbetsschema. Spännande, utmanande och roligt! Jag firade med att baka kanelbullar till mina grannar. Jag fick lyckönskningar från vänner och familj. Och så fanns det en liten oro att en viss person inte fullt ut skulle dela min glädje.

Tvärtemot mina förutfattade meningar får jag bara höra helhjärtade lyckönskningar och en genuin glädje från personen i fråga. Jag märkte hur glad jag blev när mina fördomar inte besannades. Jag lyckades till och med tacka honom för att han petat hål på mina fördomar.

Jag tänker på hur pass ofta mina tankar om hur andra kanske tänker om mig formar mina handlingar och vad jag väljer att göra. Och jag tänker att jag ger andra makten att påverka mitt välbefinnande utan att det ens finns någon grund för det. Hur skulle mitt liv gestalta sig om jag inte fantiserade så mycket på vad andra kanske tycker om mig? Vad skulle jag välja att göra om jag inte var rädd för andras eventuella åsikter?

Den exklusiva matens huvudstad

Nu har vi landat i Paris. Efter en halvtimmes letande efter en restaurang hittade vi till slut ett litet amerikanskt kluster av Starbucks, McDonalds och Pizza Hut. Ingen fransk mat så långt ögat nådde. Lite halvsura och griniga beställde vi varsin vegopizza. Jag är glad att jag fattat beslut om att lätta på den strikta vegandieten under resan. Jag hoppas Kay blir på bättre humör efter en kaffe och croissant.

På väg till Arlanda

Nu sitter vi i bilen på väg mot Arlanda. Lite stressigt blev det på morgonen. Kö på Essingeleden, klockan är nio och flyget går halv elva. Jag ska avsluta deklaration och Kay avslutar de sista affärerna innan vi lämnar Sverige.

Det är viktigt att barn gör som vuxna säger

För några veckor sedan var jag på föräldramöte i de yngstas klass. Bland mycket annat kom det upp att vissa av eleverna inte vill gå ut på rasterna. Kommentarer från några föräldrar var bland annat att "Det är viktigt att barnen lär sig följa regler" och "Barnen måste göra som de vuxna säger". Dessa uttalanden blev oemotsagda och det var lätt att få uppfattningen att det rådde konsensus i frågan. Själv satt jag tyst och sa inte ett knyst.

Någon dag senare skrev jag ett mejl till klassens mejlforum där jag framförde mina funderingar. Jag skrev att jag kunde känna igen vissa av mina värderingar i det föräldrarna sagt: stöd och respekt för skolpersonalen och förståelse för deras situation, att bidra till att våra barn respekterar andra och en omsorg om deras framtid i skola och arbetsliv och sist (men inte minst) att vi föräldrar vill uppleva värdighet och acceptans genom våra barns beteende.

Jag skrev också att jag är orolig för det sätt vi förmedlar dessa värderingar på. Jag vill inte lära mina barn att blint lyda regler och göra som vuxna säger. Lydnad, undergivenhet och synen att vuxna vet bäst kan bland annat leda till övergrepp av olika slag.

Jag utgår från att alla människor gillar att bidra och göra saker för andra, speciellt om de vet varför och om det sker av fri vilja och inte med tvång. Det jag vill lära mina barn (eller kanske snarare att påminna dem om) är att både ta ansvar för sina handlingar och en förståelse för att allt vi gör påverkar människor i vår omgivning.

Genom att formulera de här tankarna hoppas jag att nästa gång jag hör liknande uttalande kommer kunna:
1. Höra de värderingar och behov som ligger bakom, och
2. Uttrycka min oro över vad vi förmedlar till våra barn genom dessa åsikter

Snuvad på konfekten

Förra helgen hade ett av mina barn fest i kollektivhuset där jag bor. Jag fick reda på det samma kväll och fick höra att överenskommelse att låna lokalen gjorts tidigare med en annan vuxen. Då festen inte utannonserats och jag inte deltog i partajet var det flera grannar som undrade om det fanns någon ansvarig vuxen i närheten. Det uppstod också en diskussion på vår mejllista om händelsen.

Jag tänkte att det här var ett utmärkt tillfälle att öva. Jag var ju "oskyldig" så nu kunde jag träna i att inte gå in i försvar, undanflykter eller bortförklaringar. Storsint skrev jag ett mejl där jag bad om ursäkt för att jag inte meddelat innan att lokalen var bokad för fest.

Flera dagar efteråt fick jag höra att överenskommelsen att låna lokal inte alls gjorts. Det är spännande att se hur denna information påverkade mig. Innehållet i mitt mejl hade säkert inte sett annorlunda ut, men känslan inombords var helt annorlunda. Istället för någon slags mild ödmjukhet (där jag kunde gnugga mig mot min egen förträfflighet) blev jag nu snuvad på konfekten. Här hade jag ansträngt mig att vara generös och tolerant och så fick jag inte njuta av det!

Denna händelse tror jag kan hjälpa mig att vara mer uppmärksam på min intention och mina motiv till att göra saker. Det finns nog mer under ytan än jag vanligtvis ser. Den insikten vill jag också kunna bära utan att kritisera mig själv.

(Att jag senare fick reda på att överenskommelsen visst hade gjorts ändrar ju inte det hela.)