Jag följer SVT:s serie Äkta människor med stort intresse. I det senaste avsnittet (del 7, går att se här fram till 17/4) utspelas en två minuters medlingsscen 48:30 in i programmet. Bakgrunden är att den ena killen överfallit en hubot (en människoliknande robot) med sina kompisar och blir påkomna av en av hubotens familjemedlemmar. Denne slår i sin tur ner den första killen vid ett senare tillfälle. Nu har killarna och deras föräldrar mötts för att be varandra om förlåtelse.
Det som är intressant är att den människosyn vi har spelar så stor roll när vi betraktar scenen. Utgår jag från den gängse synen - som vi alla mer eller mindre är benägna att göra - där människan ses som en varelse som måste kontrolleras med hjälp av straff och belöningar, kommer jag lätt till vissa slutsatser. Ett sätt är då att värdera killarna utifrån moraliska bedömningar. Vem är mest klandervärd? Vem har begått den värsta handlingen av de båda? Så här kan vi hålla på att mäta och väga för att kanske komma fram till ett resultat där vi dömer den ena hårdare än den andra. Vi kan också jämföra hur vi skulle döma de inblandade om det hade varit en människa som blev överfallen eller om han som blev nerslagen skulle ha skadats mer. Det hela utmynnar i att de inblandade ska känna skuld och skam för det som inträffat för att sedan be om förlåtelse. Scenen visar tydligt hur ett förlåt som inte bottnar hos de inblandade bara är ett ord som passerar läpparna och inte leder till den önskade försoningen.
Jag slogs av hur annorlunda jag betraktar de inblandade när jag väljer att utgå från en syn där allas våra handlingar utgår från viljan att tillgodose behov. Plötsligt blir det inte intressant att ta reda på vem av killarna som begått den värsta handlingen. Det som är intressant är däremot vilka behov de försökte tillgodose genom sitt agerande. Om de skulle få kontakt med sina egna och den andras behov skulle det vara lättare för dem att se hur deras handlingar också påverkat den andra. När vi kommer så pass långt är vi också mycket närmare ett förlåt som inte bara är läpparnas bekännelse. Vi har då också lättare att hitta andra strategier för att tillgodose våra behov som inte inkräktar på andra människors väl och ve.
onsdag 29 februari 2012
tisdag 31 januari 2012
Mitt inflytande har inga gränser
Idag hade jag mitt första uppdrag som medlare. Jag hade innan medlingssamtalet pratat med parterna var för sig och kände mig inte så nervös när vi väl satt tillsammans och startade medlingen. Själva medlingen förflöt ungefär som jag tänkt mig och bjöd inte på några större överraskningar. Det jag inte räknat med var själva kraften som uppstod när de fick kontakt med varandra. Dels att de förstod hur deras agerande påverkat den andra men också förståelsen för den andras handlingar. Och hur de utifrån detta nya perspektiv lätt kunde komma på lösningar och handlingsplaner för framtiden. Det fullkomligt bubblade upp nya idéer som jag inte haft en tanke på innan medlingssamtalet startade.
Jag satt och njöt när jag lyssnade på deras planer och insåg plötsligt att mitt bidrag till att lösa upp en konflikt inte stannar mellan de direkt inblandade parterna. Jag märkte hur det arbete vi utfört under ett par timmar kommer att förmedlas ut till resten av arbetsgruppen och jag kom att tänka på vad jag fått av Kay och Liv på Friare Liv för att kunna bidra med detta. Och vad de i sin tur har fått för att kunna bidra till mig.
Jag läste någonstans att vem vet var en människas inflytande tar slut. Mitt agerande idag sammanlänkas i en oändlig kedja bakåt och framåt i tiden. Vi har alla en sådan makt som människor. En makt som vi kan använda för att försöka bidra till andra och tillgodose så många behov som möjligt. Och jag tror inte någon handling är för liten för att bli en länk i den kedjan.
Med detta följer också tanken att vi alla hör ihop, att det jag gör mot mina medmänniskor gör jag också mot mig själv. Kan jag bära denna insikt i min vardag tror jag också att jag alltid kommer att uppleva mening i mitt liv.
Jag satt och njöt när jag lyssnade på deras planer och insåg plötsligt att mitt bidrag till att lösa upp en konflikt inte stannar mellan de direkt inblandade parterna. Jag märkte hur det arbete vi utfört under ett par timmar kommer att förmedlas ut till resten av arbetsgruppen och jag kom att tänka på vad jag fått av Kay och Liv på Friare Liv för att kunna bidra med detta. Och vad de i sin tur har fått för att kunna bidra till mig.
Jag läste någonstans att vem vet var en människas inflytande tar slut. Mitt agerande idag sammanlänkas i en oändlig kedja bakåt och framåt i tiden. Vi har alla en sådan makt som människor. En makt som vi kan använda för att försöka bidra till andra och tillgodose så många behov som möjligt. Och jag tror inte någon handling är för liten för att bli en länk i den kedjan.
Med detta följer också tanken att vi alla hör ihop, att det jag gör mot mina medmänniskor gör jag också mot mig själv. Kan jag bära denna insikt i min vardag tror jag också att jag alltid kommer att uppleva mening i mitt liv.
tisdag 24 januari 2012
Men dö!
"Men dö!" Frustrerad stirrade jag på mobilen som osäkert flackade med skärmen och vägrade lyda mina kommandon. Jag ville iväg och åka skidor och tänkte bara utföra ett ärende innan jag stack. Och nu ville fanskapet inte spela på mina villkor. Det var verkligen mordiska känslor som vällde upp inom mig.
Många känner säkerligen igen sig i att krånglande teknik väcker starka känslor. Vi har lite olika strategier att bemöta dessa känslor på. Vissa skickar till slut mobilen i golvet och har därmed en ursäkt att köpa en ny. En del lägger efter den första mordiska impulsen band på sina känslor och låter sig inte ryckas med i känslosvallet: "Jag menar, det är ju bara en pryl. Inte ska den få rubba mitt sinnestillstånd." Andra härjar en stund: "Man har ju rätt att bli förbannad!" Några suckar och stönar och tänker "Typiskt! Att det här ska hända just nu..." Det finns otaliga varianter av reaktioner att välja på.
Idag när jag pratade med en vän återkom ovanstående episod. Det började med att jag ville beskriva hur härligt det var att det äntligen snöat så pass mycket att det gick att åka längdskidor. Plötsligt förstod jag mina känslor. Utan att gå in på detaljer förstod jag att min frustration bottnade i att jag längtade efter acceptans (och möjligen kärlek). Jag vill inte att min skidåkning innebär att jag tillbringar tid utanför hemmet när barnen kommit hem från skolan.
Istället för att avfärda våra dagliga frustrationer och känsloutbrott som irrelevanta störningar kan vi dra nytta av dem. Vi kan använda dem som skattkartor till vårt inre. Skattkartor som kan leda oss till våra behov, som visar vad vi drömmer och längtar efter. Vilket i sin tur leder till att vi lättare kan fatta mer tillfredsställande beslut i våra liv. Så nästa gång jag säger eller tänker "Men dö!" vet jag att det bottnar i en längtan efter något.
Många känner säkerligen igen sig i att krånglande teknik väcker starka känslor. Vi har lite olika strategier att bemöta dessa känslor på. Vissa skickar till slut mobilen i golvet och har därmed en ursäkt att köpa en ny. En del lägger efter den första mordiska impulsen band på sina känslor och låter sig inte ryckas med i känslosvallet: "Jag menar, det är ju bara en pryl. Inte ska den få rubba mitt sinnestillstånd." Andra härjar en stund: "Man har ju rätt att bli förbannad!" Några suckar och stönar och tänker "Typiskt! Att det här ska hända just nu..." Det finns otaliga varianter av reaktioner att välja på.
Idag när jag pratade med en vän återkom ovanstående episod. Det började med att jag ville beskriva hur härligt det var att det äntligen snöat så pass mycket att det gick att åka längdskidor. Plötsligt förstod jag mina känslor. Utan att gå in på detaljer förstod jag att min frustration bottnade i att jag längtade efter acceptans (och möjligen kärlek). Jag vill inte att min skidåkning innebär att jag tillbringar tid utanför hemmet när barnen kommit hem från skolan.
Istället för att avfärda våra dagliga frustrationer och känsloutbrott som irrelevanta störningar kan vi dra nytta av dem. Vi kan använda dem som skattkartor till vårt inre. Skattkartor som kan leda oss till våra behov, som visar vad vi drömmer och längtar efter. Vilket i sin tur leder till att vi lättare kan fatta mer tillfredsställande beslut i våra liv. Så nästa gång jag säger eller tänker "Men dö!" vet jag att det bottnar i en längtan efter något.
onsdag 18 januari 2012
Jag är ingen ö
Jag har länge eftersträvat ett ideal. Ett ideal där jag är oberoende av andra människor, eller snarare ett ideal där mitt egenvärde inte är beroende av omgivningens reaktion.
Säg att jag utför en identisk handling inför två olika grupper vid två olika tillfällen. Den ena gruppen reagerar positivt och den andra gruppen reagerar negativt. Mitt ideal innebär att eftersom jag utfört samma prestation kan jag känna mig lika nöjd oavsett hur andra värderar det. Jag menar, andra ska väl inte ha något inflytande på hur jag ser på mig själv?
Den senaste tiden har jag dock börjat misstänka att jag blandat ihop mina känslor och mitt egenvärde. Jag tror att ett av våra starkaste behov är att bidra till andra människor. Det kan vara att hjälpa grannen att bära upp matkassen, att läsa för sina barn, att köpa mat från den lokala bonden eller sjunga på en fest. Vi njuter när vi ser att våra handlingar har en positiv påverkan på människor i vår närhet.
De lustfyllda känslor som fyller oss när vi agerar på ett sätt som bidrar till andra, är en omedelbar respons som bekräftar att våra behov är tillgodosedda. Om jag märker att människor blir glada, inspirerade eller belåtna av det jag gör kommer jag såklart att känna mig mer nöjd än om de blir ledsna, besvikna eller irriterade. Jag kommer alltså inte att känna mig lika nöjd när människor reagerar på olika sätt.
Säg att jag utför en identisk handling inför två olika grupper vid två olika tillfällen. Den ena gruppen reagerar positivt och den andra gruppen reagerar negativt. Mitt ideal innebär att eftersom jag utfört samma prestation kan jag känna mig lika nöjd oavsett hur andra värderar det. Jag menar, andra ska väl inte ha något inflytande på hur jag ser på mig själv?
Den senaste tiden har jag dock börjat misstänka att jag blandat ihop mina känslor och mitt egenvärde. Jag tror att ett av våra starkaste behov är att bidra till andra människor. Det kan vara att hjälpa grannen att bära upp matkassen, att läsa för sina barn, att köpa mat från den lokala bonden eller sjunga på en fest. Vi njuter när vi ser att våra handlingar har en positiv påverkan på människor i vår närhet.
De lustfyllda känslor som fyller oss när vi agerar på ett sätt som bidrar till andra, är en omedelbar respons som bekräftar att våra behov är tillgodosedda. Om jag märker att människor blir glada, inspirerade eller belåtna av det jag gör kommer jag såklart att känna mig mer nöjd än om de blir ledsna, besvikna eller irriterade. Jag kommer alltså inte att känna mig lika nöjd när människor reagerar på olika sätt.
torsdag 17 november 2011
Myten om oberoendet
I vår del av världen kan det vara lätt att tro att vi klarar oss själva. Vi tjänar våra egna pengar och är inte beroende av bidrag eller andras omsorger. Det ser ut som om viljan att vara oberoende har blivit en livsfilosofi för många människor. Många av oss har svårt att be andra om hjälp och tycks avsky tanken att stå i beroendeställning till andra.
Det här kanske inte är så konstigt när mycket av vårt mellanmänskliga samspel beror bland annat på tankar om att vi måste, borde och har en skyldighet att ställa upp för varandra. Dessa moraliska krav kan vara en börda och som motreaktion tycks uttrycket"What's in it for me" ha blivit ett av vår tids stora motton. Vissa hjälper andra med baktanken om att de då är skyldiga dem en tjänst i gengäld. Andra människor för en mentala räkenskapsbok över tjänster och gentjänster och ser till att de aldrig hamnar på minus.
Faktum är att de flesta av oss inte skulle överleva många dagar om vi inte fick hjälp av andra människor. Ett både lokalt och globalt finmaskigt nät förser oss med det vi behöver för att klara oss. Vatten, mat, uppvärmning, transporter och kläder är bara några av de saker och tjänster som de flesta av oss inte producerar själva.
Dessa tankar dök upp hos mig när jag pratade med en vän på telefon i går kväll. Anledningen var att jag tänkte på mitt jobb och att jag i samband med många av mina arbetspass ber andra om bilskjuts. Ofta har jag tänkt att jag gör det för att jag är snål. Och visst, en anledning är att jag vill spara pengar, men en större anledning är nog att jag vill spara på resurser och om en bil ändå ska ta sig en viss sträcka kan jag lika gärna åka med och dessutom få lite sällskap på vägen.
Den nya tanken som dök upp igår var dock konceptet av beroendet som livsstil. Att medvetet visa mitt beroende av andra människor. Att föra in en komponent av tacksamhet över att andra människor bidrar till mina behov. Och samtidigt erbjuda andra människor att tillgodose deras behov av att bidra till (i det här fallet) mig.
Med dessa nya tankar kan jag fråga andra med en större medvetenhet om vad jag vill. Samtidigt kan jag förmedla det viktiga för mig att det sker frivilligt från deras sida, att de vill bidra och inte att de borde. Jag ser redan fram emot nästa gång jag vill be någon om hjälp!
Det här kanske inte är så konstigt när mycket av vårt mellanmänskliga samspel beror bland annat på tankar om att vi måste, borde och har en skyldighet att ställa upp för varandra. Dessa moraliska krav kan vara en börda och som motreaktion tycks uttrycket"What's in it for me" ha blivit ett av vår tids stora motton. Vissa hjälper andra med baktanken om att de då är skyldiga dem en tjänst i gengäld. Andra människor för en mentala räkenskapsbok över tjänster och gentjänster och ser till att de aldrig hamnar på minus.
Faktum är att de flesta av oss inte skulle överleva många dagar om vi inte fick hjälp av andra människor. Ett både lokalt och globalt finmaskigt nät förser oss med det vi behöver för att klara oss. Vatten, mat, uppvärmning, transporter och kläder är bara några av de saker och tjänster som de flesta av oss inte producerar själva.
Dessa tankar dök upp hos mig när jag pratade med en vän på telefon i går kväll. Anledningen var att jag tänkte på mitt jobb och att jag i samband med många av mina arbetspass ber andra om bilskjuts. Ofta har jag tänkt att jag gör det för att jag är snål. Och visst, en anledning är att jag vill spara pengar, men en större anledning är nog att jag vill spara på resurser och om en bil ändå ska ta sig en viss sträcka kan jag lika gärna åka med och dessutom få lite sällskap på vägen.
Den nya tanken som dök upp igår var dock konceptet av beroendet som livsstil. Att medvetet visa mitt beroende av andra människor. Att föra in en komponent av tacksamhet över att andra människor bidrar till mina behov. Och samtidigt erbjuda andra människor att tillgodose deras behov av att bidra till (i det här fallet) mig.
Med dessa nya tankar kan jag fråga andra med en större medvetenhet om vad jag vill. Samtidigt kan jag förmedla det viktiga för mig att det sker frivilligt från deras sida, att de vill bidra och inte att de borde. Jag ser redan fram emot nästa gång jag vill be någon om hjälp!
tisdag 28 juni 2011
Nonviolent Communication is in the air, del två
"Vad är en människa" är en samtalsserie från 2008 som nu under sommaren går i repris på SVT. Jag såg det tredje avsnittet igår där Fredrik Lindström pratade om känslor tillsammans med psykologen Åsa Nilsonne. Som jag skrev i mitt senaste blogginlägg upptäcker jag fler och fler NVC-referenser i min omgivning; det är som jag är med barn och ser gravida kvinnor överallt.
44 minuter in i programmet får vi en lektion i att gräla. Nilsonne tar här upp hur dömanden, kategoriseringar och etiketter på andra inte förmedlar vad det är som gör oss irriterade eller arga. Hon föreslår istället att vi till exempel kan säga: "Jag blir så fantastisk arg när jag kommer hem och hittar alla frukostgrejer framme... och det får mig att bli rasande!" I programmet blir Nilsonne avbruten av Lindström och hon kanske inte hinner utveckla dialogen i den riktning hon önskar, men det är ett par saker jag skulle vilja lägga till för att öka chansen till kontakt med den andre personen och samtidigt minska risken att den andre uppfattar det jag säger som en attack.
I ovanstående mening saknar jag behoven, att de känslor som uppstår har sin grund i behov som inte är tillgodosedda. Om jag kopplar min ilska till mina behov - det skulle kunna vara ordning, samarbete, respekt eller något annat - och inte till vad den andra personen gjort eller inte gjort, visar jag att jag tar ansvar för mina känslor. Jag lägger inte skulden på den andre, att det är han eller hon som orsakat min ilska. Samtidigt blir det lättare för den andre att känna empati med mig, eftersom han eller hon också har dessa behov. Om vi fokuserar på brödsmulor kan vi kanske bråka hur länge som helst eftersom våra strategier kring brödsmulor kan skilja sig åt (den ene kanske vill att de torkas bort direkt medan den andre inte har några problem med att vänta till middagen). Om vi däremot hänvisar till våra behov, kan vi tillgodose dem med en mängd olika strategier och samtidigt ta bådas behov i beaktande när vi försöker komma till en gemensam lösning.
För att slutföra den tänkta dialogen, utan att våra känslor och behov blir hängande i luften och att det vi säger riskerar att uppfattas som gnäll, kan vi ställa ett tydligt önskemål. Ett exempel på ett otydligt önskemål är: "Jag vill att du fixar ordning efter frukosten." Om du vill att mottagaren ska gör det du vill är det tydligare med "Jag vill att du ställer in maten, stoppar in disken i diskmaskinen och torkar bordet direkt efter frukosten, är det ok?" Glöm heller inte bort den andres behov i din iver att komma fram till en lösning. Vad är det den personen försöker tillgodose genom att inte plocka undan efter sig, kanske lugn och ro eller frihet och autonomi? Tillsammans kanske ni kommer på andra strategier att tillmötesgå dessa behov som inte inkräktar på dina behov...
44 minuter in i programmet får vi en lektion i att gräla. Nilsonne tar här upp hur dömanden, kategoriseringar och etiketter på andra inte förmedlar vad det är som gör oss irriterade eller arga. Hon föreslår istället att vi till exempel kan säga: "Jag blir så fantastisk arg när jag kommer hem och hittar alla frukostgrejer framme... och det får mig att bli rasande!" I programmet blir Nilsonne avbruten av Lindström och hon kanske inte hinner utveckla dialogen i den riktning hon önskar, men det är ett par saker jag skulle vilja lägga till för att öka chansen till kontakt med den andre personen och samtidigt minska risken att den andre uppfattar det jag säger som en attack.
I ovanstående mening saknar jag behoven, att de känslor som uppstår har sin grund i behov som inte är tillgodosedda. Om jag kopplar min ilska till mina behov - det skulle kunna vara ordning, samarbete, respekt eller något annat - och inte till vad den andra personen gjort eller inte gjort, visar jag att jag tar ansvar för mina känslor. Jag lägger inte skulden på den andre, att det är han eller hon som orsakat min ilska. Samtidigt blir det lättare för den andre att känna empati med mig, eftersom han eller hon också har dessa behov. Om vi fokuserar på brödsmulor kan vi kanske bråka hur länge som helst eftersom våra strategier kring brödsmulor kan skilja sig åt (den ene kanske vill att de torkas bort direkt medan den andre inte har några problem med att vänta till middagen). Om vi däremot hänvisar till våra behov, kan vi tillgodose dem med en mängd olika strategier och samtidigt ta bådas behov i beaktande när vi försöker komma till en gemensam lösning.
För att slutföra den tänkta dialogen, utan att våra känslor och behov blir hängande i luften och att det vi säger riskerar att uppfattas som gnäll, kan vi ställa ett tydligt önskemål. Ett exempel på ett otydligt önskemål är: "Jag vill att du fixar ordning efter frukosten." Om du vill att mottagaren ska gör det du vill är det tydligare med "Jag vill att du ställer in maten, stoppar in disken i diskmaskinen och torkar bordet direkt efter frukosten, är det ok?" Glöm heller inte bort den andres behov i din iver att komma fram till en lösning. Vad är det den personen försöker tillgodose genom att inte plocka undan efter sig, kanske lugn och ro eller frihet och autonomi? Tillsammans kanske ni kommer på andra strategier att tillmötesgå dessa behov som inte inkräktar på dina behov...
söndag 26 juni 2011
Nonviolent Communication is in the air
Att läsa böcker har de senaste åren blivit allt lättare. Jag lyssnar på en del ljudböcker via internet (du kan själv hitta något att lyssna på här) och slås allt oftare av att jag hittar referenser till Nonviolent Communication, NVC, i de böcker jag lyssnar på. För tillfället lyssnar jag på "Konsten att få mentala superkrafter" av Henrik Fexeus och blev glatt överraskad av innehållet i boken.
Jag har inte läst någon av Fexeus tidigare böcker, men har tittat på hans tv-program Hjärnstorm och sett honom på scen ett par gånger. Jag förknippar Fexeus mest med kluriga tankeövningar och tankeläsning Den här boken påminner däremot mycket om den självhjälpslitteratur som ständigt växer i omfång. Fexeus både använder sig av forskningsmaterial och är källkritisk. För att nämna ett exempel kan vi ta forskningen om lycka. Två av de parametrar som lyfts fram inom lyckoforskningen och som sägs öka vår lyckonivå är fasta parförhållanden och religiös gemenskap. Fexeus nämner här att det blir spännande att se vad som händer med lyckoforskningen nu när de ekonomiska medlen från den största bidragsgivaren, som är en kristen organisation, snart tar slut. Många bidragsgivare till forskning vill gärna ha forskningsresultat som går i linje med deras egna intressen och det ligger onekligen nära till hands att tro att en kristen organisation vill trycka på fasta parförhållanden och religion som en väg till lycka.
Nästan halvvägs in i boken (närmare bestämt 10:19:40) nämner Fexeus kommunikationspsykologen Haim Ginott och hans XYZ-formel. Den citeras så här: "När du gjorde x, fick det mig att känna y och jag skulle hellre vilja att du gjorde z istället." Hur det kan låta ges i detta exempel: "När du lagade mat bara till dig själv fick det mig att känna att du inte brydde dig om mig. Jag skulle vilja att du i fortsättningen frågar mig om jag också vill ha."
Istället för att en person är tyst i ovanstående situation och några timmar senare anförtror sig till en vän med att "Han/hon är en egoistisk jävla idiot" föreslås att använda XYZ-formeln som ett alternativ. Genom att använda formeln hävdas att ingen förebrås och problemet uttrycks sakligt utan möjlighet till påhopp eller affekt. Budskapet sägs därför bli lätt att ta till sig utan att det känns för personligt eller jobbigt.
Fexeus fortsätter vidare med att säga att man behöver överlära sitt nya sätt att agera. Att träna i lugna situationer på en produktiv kommunikationsteknik för att möta konflikter, så att det blir ett automatiskt beteende även i situationer när det krisar. Om vi använder oss av de här teknikerna (han nämner även andra kommunikationstekniker) dagligen kommer de bli en del av vårt beteende och samtidigt kommer vi ha lättare att förstå andra oavsett vad och hur de säger saker.
Utifrån ett NVC-perspektiv skulle vi i ovanstående exempel tagit ansvar för våra egna känslor, uttryckt våra behov och förtydligat att det vi vill är ett önskemål som mottagaren är fri att svara ja eller nej på. Meningen "...fick det mig att känna att du inte brydde dig om mig" väcker lätt försvar och är snarare ett uttryck för vad vi tror om den andras tankar än vad vi själva känner. Att uttrycka våra behov gör det lättare för den andra att förstå oss och känna igen sig, eftersom vi alla delar samma behov. En öppen fråga som mottagaren fritt kan svara ja eller nej på väcker lättare lusten att bidra än vad en fråga som kan uppfattas som ett krav gör.
Ovanstående mening skulle då kunna låta så här: "När du lagade mat bara till dig själv kände jag mig ledsen för jag behöver omtanke. Jag skulle vilja att du i fortsättningen frågar mig om jag också vill ha, skulle du vilja det?"
Att träna på det här sättet att uttrycka oss kan vi göra tillsammans med andra som är intresserade. Du kan läsa mer på min hemsida och få reda på nästa gång vi träffas och övar att både lyssna och prata med varandra.
Jag har inte läst någon av Fexeus tidigare böcker, men har tittat på hans tv-program Hjärnstorm och sett honom på scen ett par gånger. Jag förknippar Fexeus mest med kluriga tankeövningar och tankeläsning Den här boken påminner däremot mycket om den självhjälpslitteratur som ständigt växer i omfång. Fexeus både använder sig av forskningsmaterial och är källkritisk. För att nämna ett exempel kan vi ta forskningen om lycka. Två av de parametrar som lyfts fram inom lyckoforskningen och som sägs öka vår lyckonivå är fasta parförhållanden och religiös gemenskap. Fexeus nämner här att det blir spännande att se vad som händer med lyckoforskningen nu när de ekonomiska medlen från den största bidragsgivaren, som är en kristen organisation, snart tar slut. Många bidragsgivare till forskning vill gärna ha forskningsresultat som går i linje med deras egna intressen och det ligger onekligen nära till hands att tro att en kristen organisation vill trycka på fasta parförhållanden och religion som en väg till lycka.
Nästan halvvägs in i boken (närmare bestämt 10:19:40) nämner Fexeus kommunikationspsykologen Haim Ginott och hans XYZ-formel. Den citeras så här: "När du gjorde x, fick det mig att känna y och jag skulle hellre vilja att du gjorde z istället." Hur det kan låta ges i detta exempel: "När du lagade mat bara till dig själv fick det mig att känna att du inte brydde dig om mig. Jag skulle vilja att du i fortsättningen frågar mig om jag också vill ha."
Istället för att en person är tyst i ovanstående situation och några timmar senare anförtror sig till en vän med att "Han/hon är en egoistisk jävla idiot" föreslås att använda XYZ-formeln som ett alternativ. Genom att använda formeln hävdas att ingen förebrås och problemet uttrycks sakligt utan möjlighet till påhopp eller affekt. Budskapet sägs därför bli lätt att ta till sig utan att det känns för personligt eller jobbigt.
Fexeus fortsätter vidare med att säga att man behöver överlära sitt nya sätt att agera. Att träna i lugna situationer på en produktiv kommunikationsteknik för att möta konflikter, så att det blir ett automatiskt beteende även i situationer när det krisar. Om vi använder oss av de här teknikerna (han nämner även andra kommunikationstekniker) dagligen kommer de bli en del av vårt beteende och samtidigt kommer vi ha lättare att förstå andra oavsett vad och hur de säger saker.
Utifrån ett NVC-perspektiv skulle vi i ovanstående exempel tagit ansvar för våra egna känslor, uttryckt våra behov och förtydligat att det vi vill är ett önskemål som mottagaren är fri att svara ja eller nej på. Meningen "...fick det mig att känna att du inte brydde dig om mig" väcker lätt försvar och är snarare ett uttryck för vad vi tror om den andras tankar än vad vi själva känner. Att uttrycka våra behov gör det lättare för den andra att förstå oss och känna igen sig, eftersom vi alla delar samma behov. En öppen fråga som mottagaren fritt kan svara ja eller nej på väcker lättare lusten att bidra än vad en fråga som kan uppfattas som ett krav gör.
Ovanstående mening skulle då kunna låta så här: "När du lagade mat bara till dig själv kände jag mig ledsen för jag behöver omtanke. Jag skulle vilja att du i fortsättningen frågar mig om jag också vill ha, skulle du vilja det?"
Att träna på det här sättet att uttrycka oss kan vi göra tillsammans med andra som är intresserade. Du kan läsa mer på min hemsida och få reda på nästa gång vi träffas och övar att både lyssna och prata med varandra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)