lördag 22 september 2012

Jag ger dig en möjlighet att bidra

Jag har en hel del järn i elden för tillfället och känner mig lite överväldigad. Vet inte riktigt var jag ska börja, så jag kom på den utmärkta idén att skriva några blogginlägg. Det första skrev jag här.

Jag har märkt att jag går omkring och hoppas på att saker ska hända, att möjligheter ska uppstå och att problem ska lösa sig. Jag tappar lätt fokus när jag har många alternativ att välja på, saker som egentligen tar ganska kort tid att göra ligger och skvalpar i bakhuvudet och stjäl massa energi. I går kväll tog jag tag i ett par saker som har legat och grott i mitt medvetande flera veckor. Det tog kanske 20 minuter och jag känner mig genast lättare till sinnes.

Jag är övertygad om att om jag vill att saker ska hända som ligger utanför min kontroll ökar sannolikheten för det om jag fokuserar mina tankar i den riktningen. Jag tror inte att det är något magiskt, utan att det handlar om att mitt medvetande är mer öppet för möjligheter och att jag blir mer uppmärksam på de tillfällen som erbjuds. Jag vet av personlig erfarenhet att det är troligare att jag får det jag vill - till exempel att människor ska utföra vissa handlingar - om jag ställer önskemål istället för att gå omkring och hoppas på att mina önskningar ska gå i uppfyllelse.

Så nu vill jag be om din hjälp. Jag ger dig möjligheten att bidra till mig och mina behov av meningsfullhet, hopp och min lust att bidra till en härligare värld där alla människors behov kan bli tillgodosedda. Jag vill att du tänker efter om det finns någon person i din närhet som skulle gilla att lära sig mer om NVC. Som tack för hjälpen får du en bok för varje person som börjar min kurs i Kontaktskapande Kommunikation. Läs mer här.

Tack!

lördag 25 augusti 2012

Kan vi förändra andra genom vår inställning till dem?

Jag hade satt klockan en halvtimme tidigare än vad jag brukar gå upp. Det var dags att baka ut degen jag satt på jäsning kvällen innan. Senare när barnen kommit upp och duschat fick de rykande färskt fullkornsbröd till frukost. Gissa om jag känner mig nöjd när jag tar mig tid att baka bröd så att min familj kan få en bra start på skoldagen!

Men det är speciellt en familjemedlem som har tröttnat på mitt bröd och ständigt frågar efter butiksbröd. Jag såg hur hon gjorde i ordning mjölk och banan i en skål. Då hon emellanåt inte äter så mycket till frukost undrade jag om hon skulle ta mysli till. Hon sneglade på mig under lugg och sa eftertryckligt "Ja!" med en ton som jag tolkade som irritation.

Nu ställdes jag inför några val. Jag skulle kunna göra det som jag har många decenniers erfarenhet av, något som de flesta av oss har tränats i att göra. Jag skulle kunna tänka "Här har jag gått upp på morgonen och bakat bröd och är det här tacken? Och jag ställde ju bara en fråga! Både otacksam och sur på samma gång. Det här var ju en trevlig morgon..." eller "Aj då, det där var ju ovanligt dumt och korkat av mig. Nu har jag sabbat frukoststämningen den här morgonen också...".

Istället valde jag att fokusera på både hennes och mina behov. Jag gissade (för mig själv) att hon ville ha respekt för sina egna val och att hon själv kan avgöra vad hon vill äta på morgonen. Samtidigt såg jag min omsorg i att hon får en näringsrik frukost så hon står sig fram till lunch. Så när hon kom till bords hade jag detta i tankarna snarare än bilden av en besvärlig unge.

Vi satt sedan och pratade några minuter om skolan och hur det skulle vara att börja i en ny klass där man inte hade sin invanda roll. Hur det skulle vara att börja om på nytt utan sina egna och andras förutbestämda förväntningar på ens beteende. Ett samtal som jag är övertygad om inte skulle utspelats om jag hade haft bilden av besvärlig unge i huvudet.

måndag 20 augusti 2012

Njut mer av livet

Det händer ständigt och jämt att människor i min omgivning gör saker jag gillar. Det kan vara att de gör mig en tjänst jag bett om eller att de gör något för mig utan att jag frågat om det. Jag gillar också att se när de gör saker av omtanke för någon annan eller sådant som bidrar till större sammanhang (som samhället i stort eller miljön). Ofta uttrycker jag inte mitt gillande, jag kanske bara noterar det flyktigt eller så nöjer jag mig med att säga tack.

De senaste två veckorna när jag börjat skriva tacksamhetsdagbok stannar jag upp och tar in det mer än jag brukar göra. Jag försöker att varje morgon skriva en sak som jag gillar att jag gjort under gårdagen - antingen för mig själv eller för någon annan - och skriva hur det känns och vilka behov jag tillgodosåg genom mitt handlande. Jag tänker också på vad jag uppskattar att någon annan har gjort som i sin tur bidragit till mig.

Jag kommer ofta på mig själv när jag skriver att jag inte uppmärksammar det andra gör i den utsträckning jag skulle vilja. Jag märker hur jag går miste om något genom att inte säga något eller att till exempel bara säga tack, när det jag upplever är så mycket större än mitt "tack".

Nu tänker jag speciellt på en händelse i lördags. Jag slutade mitt arbetspass ganska tidigt på morgonen och för att inte komma iväg alltför sent bad jag min kollega att utföra de nödvändiga arbetsuppgifterna på morgonen så att jag kunde packa ihop mina grejer och göra mig i ordning. När jag åkte därifrån kom jag på att jag bara tackat för vårt arbetspass. Först tänkte jag att när jag ser henne nästa gång ska jag uttrycka min tacksamhet och hur skönt det var att hon självklart tackade ja till det jag bad om. Ganska snart tänkte jag dock om och ringde till jobbet och berättade det för henne direkt.

Det är väldigt härligt att uppmärksamma den påverkan vi har på varandra och vilka möjligheter jag själv har att med små medel - som att skriva ett par minuter per dag eller att ringa ett telefonsamtal - njuta mer intensivt av livet som pågår i mig själv och hos andra. Jag är också övertygad om att jag lättare i stunden kommer kunna uttrycka min uppskattning till mig själv och andra. På så sätt kommer jag kunna njuta mer av livet som pågår i detta nu och samtidigt få mer kraft och energi att ändra på det jag inte njuter av.

fredag 10 augusti 2012

P3 och vår vilja att bidra

Är på väg hem från Göteborg i en både fullastad och fullbefolkad bil. Sedan ett par månader tillbaka har vi kunnat njuta av en bildradion sedan vi för flera år sedan haft inbrott i bilen. När vi lyssnar på radio är det oftast p3 och idag på Christer var det en man från Dalarna som tappat en motor i sjön. Han undrade om det fanns någon som hade dykarutrustning som ville hjälpa till.

Han fick napp nästan direkt. En man från Lidköping (eller kanske Linköping) kunde tänka sig en utflykt och ville inte ha någon ersättning.

Med tårar i ögonen blev jag än en gång påmind om människors vilja och önskan att hjälpa till. Något som går emot många teorier om att vi människor bara ser till våra egna behov och bara gör saker som gynnar oss själva. Speciellt härligt är det att få ta del av sådant när jag inte själv aktivt söker upp det (t.ex. i böcker), utan får höra det i radio på väg hem till Hökarängen.

söndag 5 augusti 2012

Nöjd och tacksam

Jag har i olika sammanhang läst om att skriva tacksamhetsdagbok och tänkt att det verkar vara en god idé, något jag ska göra någon gång. Beslutet har däremot inte fattats utan jag har av obestämda skäl skjutit det på framtiden. Nu på morgonen märkte jag en iver i mig att verkligen sätta igång, likt en fullmogen frukt var jag redo att plockas.

Jag letade fram en oskriven anteckningsbok och gick sedan ut och plockade bär - röda krusbär och svarta och röda vinbär - till min frukost. Och när jag satte mig för att äta - sojayoghurt, mysli, banan och bär - stannade jag upp ett ögonblick och tog in allt det arbete och omsorg som lagts ner i den mat jag hade framför mig på bordet; alla de människor som varit med och bidragit, odlare, transportarbetare, lagerarbetare, kontorspersonal...  Efter frukosten satt jag en stund och smälte både maten och de intryck jag tagit del av.

Jag uppskattar den omsorg och omtanke jag lägger på mig själv i de val av föda jag gör och vad det i sin tur bidrar till min omvärld i form av respekt om djur, miljö och andra människor. Jag känner mig nöjd, glad och belåten och både nu när jag skriver dess rader och när jag skrev i min tacksamhetsdagbok - när jag verkligen tar mig tid till att ta in vilken påverkan jag och andra har - förstärks känslan av tacksamhet och ett leende verkar inte vilja lämna mina läppar.

måndag 23 juli 2012

Knarka, supa och slåss

För drygt två veckor sedan var jag på Friare Livs 20-årsfestival. Det var sex dagar fullmatade med olika NVC-inspirerade aktiviteter som vi som deltog på festivalen skapade själva. När jag åkte upp till Piteå (där festivalen ägde rum) tänkte jag erbjuda ett pass, men när festivalen var slut visade det sig att jag hållit i sex workshops med allt från en till tio deltagare. Många uttryckte sin uppskattning och ville gå på fler av mina pass, så det var ett riktigt roligt facit för veckan.

Sista kvällen var det dags för No Talent Show; en öppen scen där festivaldeltagarna kunde visa sina mer eller mindre talangfulla framträdanden. Det framfördes bland annat sång, musik, dans, diktläsning och improvisationer. Jag ville sjunga We're only in it for the drugs av Ebba Grön, en någorlunda rumsren punklåt. Kursgården hade ett kapell där vi var sista kvällen och när jag drog igång flydde småbarnsföräldrarna ut ur kapellet med sina barn. Mitt framträdande fick entusiastiska ovationer och jag avslutade genom att läsa upp texten och översätta den till NVC; jag berättade vad det kunde finnas för känslor och behov bakom orden i texten.

Exempelvis översatte jag textraden Det finns inget att göra i den här trista förorten,det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta jag överdrev lite grann, vi kan ju knarka, supa och slåss med någonting i stil med Vi känner oss uttråkade och förbannade och längtar efter gemenskap, inspiration och mening.


Mitt framträdande gjorde mig påmind om olika kulturella yttringar där man inte genast ser vilka behov som kommer till uttryck. I perioder har jag tänkt att det varit fel av mig att till exempel titta på actionfilmer, att jag borde titta på filmer där budskapet är mer i linje med det jag värdesätter i livet. Ett av grundantagandena i NVC är att allt vi människor gör är försök att tillgodose våra behov. Många gånger försöker vi möta våra egna behov utan omsorg om andra människors behov. Detta tror jag är grunden till så gott som alla konflikter i världen - verbala som mer handgripliga. Om vi kan se behoven bakom människors handlingar är det lättare för oss att se alternativa ätt att tillgodose dessa behov, istället för att kanske bara bedöma människors handlingar som onda och felaktiga.


Med detta i tanken - att allt vi gör är försök att tillgodose våra behov - kan jag njuta mer av min favoritmusik och mina favoritfilmer. Utan tankar om "fel" eller "borde" är det också lättare att se vilka behov hos mig jag försöker tillgodose och ger mig dessutom utrymme att upptäcka ny musik och andra sorters filmer. 



söndag 1 juli 2012

De tre lärdomarna

I veckan som gick genomförde jag min tredagars sommarkurs i Kontaktskapande Kommunikation. Resan från tanke till genomförande har varit ganska skakig och kantats av hopp och håglöshet. De tre som ursprungligen frågade mig och som fick mig att ta initiativ till att planera kursen meddelade några dagar efter att jag bestämt mig, att de inte skulle delta. Några andra som visat intresse tackade också nej och när det var ett par tre veckor kvar hade det bara kommit in en anmälan.

Jag stod nu vid ett vägskäl; antingen ger jag upp och ställer in kursen eller så kör jag. Att en kompis som bor i mitt kollektivhus anmälde sig avgjorde saken: jag kör! Genom att bestämma mig för att genomför kursen trots att så få personer var anmälda resulterade i flera lärdomar.

För det första fick det mig att tänka på begrepp som konkurrens och succé. Jag har en bild av att ju fler personer som deltar desto bättre är det. Tankar som rört sig i mitt huvud sedan flera år tillbaka dök upp i mitt huvud. Säg att det skulle komma 20 personer till min kurs. I mina (och kanske andras) ögon skulle det vara ett mått på framgång. Om det skulle komma två personer skulle jag lätt kunna tänka att det var ett misslyckande. Jag kan se att det finns kvaliteter i båda dessa scenarier: kommer det 20 är det såklart många fler som kan ta del av det jag vill föra fram, men kanske på bekostnad av den personliga kontakten; kommer det två får deltagarna mycket större utrymme och den personliga kontakten blir antagligen mycket intensivare.

En vecka innan kursen höll jag en föreläsning. I mejlkontakt med några av deltagarna fick jag inte den respons jag önskade. När jag läste igenom mitt mejl märkte jag att jag inte hade varit speciellt tydlig med vad jag ville ha tillbaka från mottagarna av mejlet. Jag skrev då ett till mejl med ett tydligt önskemål vilket resulterade i ett par svar (av tre möjliga) och en deltagare till kursen.

En annan person anmälde sig först och bestämde sig sedan för att inte delta. Jag tvekade lite och bestämde mig för att uttrycka vad som rörde sig i mig; jag skrev att jag kände mig lite sorgsen efter att vid hennes anmälan först ha blivit väldigt glad, hoppfull och full av energi. Hon ändrade sig och berättade senare att mitt mejl givit henne kraft att ta itu med några saker för att kunna delta på kursen.

Några av mina lärdomar är alltså att jag kan vara nöjd oavsett antal personer som deltar, att om jag ställer tydliga önskemål ökar sannolikheten att jag får det jag vill och att om jag uttrycker mina känslor (och tar ansvar för dem) kan de ses som en gåva till andra människor.