Jag hade satt klockan en halvtimme tidigare än vad jag brukar gå upp. Det var dags att baka ut degen jag satt på jäsning kvällen innan. Senare när barnen kommit upp och duschat fick de rykande färskt fullkornsbröd till frukost. Gissa om jag känner mig nöjd när jag tar mig tid att baka bröd så att min familj kan få en bra start på skoldagen!
Men det är speciellt en familjemedlem som har tröttnat på mitt bröd och ständigt frågar efter butiksbröd. Jag såg hur hon gjorde i ordning mjölk och banan i en skål. Då hon emellanåt inte äter så mycket till frukost undrade jag om hon skulle ta mysli till. Hon sneglade på mig under lugg och sa eftertryckligt "Ja!" med en ton som jag tolkade som irritation.
Nu ställdes jag inför några val. Jag skulle kunna göra det som jag har många decenniers erfarenhet av, något som de flesta av oss har tränats i att göra. Jag skulle kunna tänka "Här har jag gått upp på morgonen och bakat bröd och är det här tacken? Och jag ställde ju bara en fråga! Både otacksam och sur på samma gång. Det här var ju en trevlig morgon..." eller "Aj då, det där var ju ovanligt dumt och korkat av mig. Nu har jag sabbat frukoststämningen den här morgonen också...".
Istället valde jag att fokusera på både hennes och mina behov. Jag gissade (för mig själv) att hon ville ha respekt för sina egna val och att hon själv kan avgöra vad hon vill äta på morgonen. Samtidigt såg jag min omsorg i att hon får en näringsrik frukost så hon står sig fram till lunch. Så när hon kom till bords hade jag detta i tankarna snarare än bilden av en besvärlig unge.
Vi satt sedan och pratade några minuter om skolan och hur det skulle vara att börja i en ny klass där man inte hade sin invanda roll. Hur det skulle vara att börja om på nytt utan sina egna och andras förutbestämda förväntningar på ens beteende. Ett samtal som jag är övertygad om inte skulle utspelats om jag hade haft bilden av besvärlig unge i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar