Varför är det ingen som säger prosit?

För ett antal år sedan stod jag i badrummet och borstade tänderna. En av mina då ettåriga tvillingar stod och höll mig i byxbenet medan sjuåringen sysslade med något i hallen. Vår verbala kommunikationsförmåga var med tanke på omständigheterna högst begränsad. Utanför badrumsdörren hörde jag plötsligt en nysning och några sekunder senare muttrade sjuåringen tyst för sig själv: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Ovanstående historia har jag haft nöjet att berättat åtskilliga gånger, men det var först häromdagen jag insåg det filosofiska djupet. Vi har alla behov av gemenskap och söker ständigt tillhörighet och njuter när vi blir mottagna av andra. Om vi ofrivilligt lever utan sammanhang en längre tid mår vi dåligt, känner oss ledsna och kan till och med bli deprimerade. Därför söker vi bekräftelse på att vi bidrar till andra människor, att vi är en del av deras liv. Vi vill dela gemensamma upplevelser. Vi behöver bli lyssnade på. Vi klarar oss inte själva utan är beroende av alla människor som omger oss.

Så frågan är högst relevant och nuförtiden undrar jag varför inte fler ställer den: "Varför är det ingen som säger prosit?"

Omvandla bördor till gåvor

I går var jag på kurs i konflikthantering. Där blev jag påmind om att vi får lära oss att betrakta våra behov som oviktiga och att vi nästan ber om ursäkt när vi ber andra om hjälp att tillgodose våra behov. Istället för att be någon att till exempel se efter våra barn med en attityd av att vi överlämnar en börda kan vi byta perspektiv. Vi kommer med en gåva, en present. Ett fantastiskt erbjudande till en annan människa och som ger den personen en möjlighet att bidra till vårt välbefinnande. Något av det lyxigaste som finns är ju vår förmåga att göra skillnad i en persons liv. Det finns knappast något mer tillfredsställande än att se hur vi kan påverka andras liv till det bättre.

Jag har funderat på hur jag ska förändra min egen inställning när jag ber om hjälp. Jag vill ju inte känna mig besvärlig (vilket snarare är en tanke om mig själv en en känsla), utan tvärtom känna nyfikenhet om jag faktiskt bidrar till den andre genom mitt önskemål. Jag vill också att andra hjälper mig för att de själva vill och inte utifrån tankar om att de borde eller måste ställa upp.

Ett sätt skulle kunna vara att tillverka ett kort jag kan be andra läsa innan de svarar på det jag ber om. På kortet kan det stå något i stil med "Innan du gör det jag ber om, var snäll och kolla med dig själv att du inte gör det utifrån plikt eller skyldighet. Att du inte känner skuld eller skam om du låter bli. Att du inte gör det för att undvika något slags straff eller för att få någon belöning. Eller att du tror att jag kommer tycka bättre om dig om du gör det. Jag vill bara att du gör det jag ber dig om, om du kan göra det utifrån en inre tillfredsställelse av att bidra."

Kortet skulle vara både en påminnelse till mig själv med vilken intention jag ber om hjälp och en tankeställare till andra om deras motiv att hjälpa till. Vi får se först om jag tar mod till mig att tillverka kortet, och sedan i vilka situationer jag tar mod till mig att be andra läsa det. Livet är en spännande resa!

Slagordsparlör à la Nonviolent Communication

Idag var jag på 1:a majdemonstration för första gången på flera år. När man, som jag, har börjat tänka på det här med Nonviolent Communication (NVC), bedömningar och kategoriseringar, att skapa kontakt istället för motstånd, kan det vara en utmaning att både lyssna på och skrika med i alla de slagord som hörs i leden. Därför presenterar jag här en liten NVC-översättningsguide så att ni alla har en större möjlighet att höra skönheten bakom slagorden. Jag nöjer mig med att översätta fyra stycken. Jag skriver i vi-form väl medveten om att känslor uppstår i oss själva som individer, men eftersom slagord ofta är en kollektiv uttrycksform utgår jag från det i översättningen. För er som inte är bekanta med NVC kan ni läsa lite grundinformation här. Var fria att själva översätta andra slagord i kommentarsfältet.

Var ska vi bo? Där ska vi bo! Ockupera slottet, 800 rum! (Detta slagord hörs när tåget går förbi slottet i Gamla Stan.)
När vi ser att många människor har svårt att hitta ett boende, att en stor del av människors inkomster går till att finansiera sina boendekostnader och att det samtidigt finns gott om utrymme i till exempel det kungliga slottet blir vi frustrerade och upprörda. Vi har behov av respekt, fysiskt skydd och värme samt acceptans och tillhörighet. Hur tänker ni om fördelningen av bostadsyta mellan människorna här i Stockholm?

Reinfeldt vi kommer för att slåss! Ta från de rika och ge till oss! (Detta måste vara ett relativt nytt slagord, jag har aldrig hört det förut.)
När vi ser hur vår regering bedriver en politik som bland annat leder till att att det är dyrare att gå med i A-kassan, att fler människor som är sjukskrivna blir utförsäkrade och att skillnaden i inkomst för de som jobbar och de som inte jobbar ökar känner vi oss arga och maktlösa. Vi vill att alla människors behov ska tillgodoses och våra behov av trygghet och omtanke blir inte mötta av den nuvarande politiken. Skulle ni kunna tänka er att till exempel höja skatten för de som tjänar mer än 30 000 kronor per månad och fördela de pengarna bland de som har lägst inkomst?

Inget jävla sossetjafs! Arbetarklass mot överklass! (En gammal klassiker.)
När vi som arbetar organiserar oss och strävar efter att förändra våra arbetsförhållanden, ser och läser om att många LO-förbund driver ett fackföreningsarbete som, i vårt tycke, inte strävar efter att ändra grunderna för det rådande samhället känner vi oss besvikna, nedstämda och förbannade. Våra behov av meningsfullhet, förtroende och ärlighet blir inte tillgodosedda av denna situation. Hur känns det för er att höra detta?

Tre timmars arbetsdag, två dar i veckan! (En variant på "Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!")
Nu när vi har gått och demonstrerat och skrikigt slagord och lyssnat på tal med allvarliga budskap under mer än en timme känner vi oss lite utmattade och trötta. Vi behöver känna oss uppmuntrade och vill samtidigt ha lite bus och skoj och därför blir vi både glada och roade när vi skriker detta slagord. Nu skulle vi vilja veta om ni tyckte det var roligt att lyssna på oss.

Minskad frånvaro av närvaro i tillvaron?

Under många, många år har jag lyssnat på ljudböcker när jag ägnat mig åt aktiviteter som går på rutin, t.ex. diskning, bilkörning och annat. Först var det kassetter, efter det cd-skivor och nu för tiden är det mp3 eller ljudbiblioteket via nätet. Det har strömmat förbi många deckare, klassiker och faktaböcker genom otaliga hörlurar.

Trots denna fantastiska möjlighet att kunna ta del av litteratur när det annars skulle vara svårt att läsa har jag ofta känt mig stressad. Det finns ju så mycket att läsa och lyssna på! Hur ska jag hinna med att ta del av allt jag vill? Så ibland har betat av bok på bok ganska mekaniskt, gärna med små projekt, av böcker man borde läsa.

De senaste månaderna har jag dock haft luckor på flera dagar då jag inte lyssnat på något. Min nuvarande lucka sträcker sig över en dryg vecka. Det är inget medvetet beslut, utan det är bara så att jag inte lyssnar på något. Kanske beror det på att det senaste jag lyssnade på var Gamla testamentet, på engelska, och långa utläggningar kring hur prästernas dräkter ska vara dekorerade. Men jag tror snarare det beror på att jag försöker öka min närvaro i nuet.

Genom Nonviolent Communication, NVC, har jag blivit mer medveten om vilka känslor min kropp förmedlar. Genom att lyssna på mina känslor kan jag lättare ta reda på vad det är jag vill. Och även om jag inte agerar för att tillgodose mina behov har jag mer koll på läget och dömer inte mig själv lika hårt som förut.

Samtidigt är det ganska jobbigt att vara medveten om känslor hela tiden. Vi är ju alla fostrade i ett system där vi fått lära oss att stänga av. Så istället för ljudböcker är tendensen nu att jag sitter vid datorn och spelar spel. Bara en gång till säger jag till mig själv efter varje omgång, och så plötsligt har det gått ett par timmar...

Jag längtar efter ett tillstånd där jag upplever mening och kreativitet, där det också finns plats för saker jag tycker är underhållande och avslappnande, utan att jag tvångsmässigt upprepar mig och fastnar i gamla spår.

Kemiska tankar

I går kväll såg jag Underkastelsen av Stefan Jarl. Det är en dokumentärfilm som handlar om hur allt fler kemiska ämnen ackumuleras i våra kroppar. Många av dessa ämnen är var för sig mycket skadliga för oss, men för de flesta finns det ingen kontroll och vi har ingen aning om effekten av deras samlade påverkan. Det forskarna kan konstatera redan i dag är bland annat att mäns spermieproduktion är lägre än förut och att fiskar föds med dubbel könsuppsättning och missbildade könsorgan. Vissa forskare hävdar att denna kemiska cocktail kan bli slutet för hela mänskligheten.

Jag blev ganska tagen av dokumentären och kände mig både förbannad, låg och maktlös. Kemiindustrin är den industri som har störst tillväxt och omsätter tusentals miljarder varje år (källa). Att få till stånd en förändring mot så starka ekonomiska krafter kan te sig tämligen utsiktslöst. Jag kommer ihåg när EU röstade igenom REACH, hur kontroll av kemiska ämnen ska genomföras. Förslaget som godkändes var, enligt flera miljöorganisationer, en urvattnad kompromiss och en framgång för kemilobbyn.

Det dök upp tankar som att jag borde engagera mig samtidigt som det kändes helt hopplöst. Vad skulle jag kunna göra mot denna enorma övermakt? Här engagerar jag mig i hur vi kan kommunicera med varandra medan världen går under!

Paradoxalt nog vändes min förtvivlan i detta läge till hopp. Jag insåg att det är just genom medveten kommunikation vi kan få till varaktiga förändringar. Istället för att försjunka i hopplöshet eller vända bort huvudet när vi tar emot information om världens tillstånd kan vi stanna upp och undersöka vad som händer i oss. Vad är det för känslor som väcks? Dessa känslor är ett tecken på att behov vi har inte är tillgodosedda.

Om vi kan identifiera dessa känslor och behov och samtidigt tänka ut strategier för hur vi skulle kunna tillgodose våra behov tror jag chansen är mycket större att vi går till handling än om vi försöker stänga av våra känslor och fokusera på annat. Då kan vi utföra handlingar, både själva och tillsammans med andra, som bidrar till en hållbar samhällsutveckling. Med hjälp av Nonviolent Communication har också större möjligheter att nå de människor som är inblandade i produktionen av kemiska ämnen. Tillsammans kan vi förändra världen!

Brott och straff

Jag läste en krönika i dagens DN av Mårten Schultz. I krönikan anser Schultz att brottslingar förtjänar att straffas. Schultz hävdar att dagens rättssystem inte utgår från denna tanke, utan snarare ser straffet som vård av brottslingen och avskräckande för övriga.

Jag känner inte till hur tongångarna hos rättssystemets representanter går, men hela vårt samhällssystem bygger på att människor ska bestraffas (och belönas, men det tar vi en annan gång). När människor har gjort något som anses fel eller galet, oavsett om det är brottsligt eller inte, förtjänar de att straffas. Straffet kan se ut på många olika sätt; böter, utskällning, indragen veckopeng och att inte uppmärksammas i sociala sammanhang är bara några exempel.

I ett samhällssystem som bygger på tankar om vad som är rätt och vad som är fel, vem som är dålig och vem som är bra, vad som är normalt och onormalt, är det inte konstigt att bestraffning ses som en rättvis metod att använda sig av. Vi är uppfostrade med detta tankesystem och har svårt att se andra sätt att lösa brott på.

Straff skapar lätt fientlighet och kan också stärka det beteende vi vill motverka. Om den straffade däremot lyder och låter bli att utföra liknande handlingar kan det se ut som om straff är en verkningsfull metod. Fokus hos den lydige riktas istället mot att undvika konsekvenserna av ett visst beteende, snarare än att skapa insikt om hur beteendet påverkar andra människor.

Marshall Rosenberg ställer två frågor som visar straffets begränsningar: 1. Vad vill jag att personen ska göra annorlunda? och 2. Vad vill jag att personens motiv ska vara för att göra det jag vill? Mitt svar på den andra frågan är att jag vill att människor i min omgivning gör det jag ber om för att de vill bidra till mig och mina behov. Jag vill inte att de gör det jag ber om om de känner skuld eller skam, är rädda för bestraffning eller för att de vill ha mitt gillande.

När jag först läste krönikan kände jag mig lite sorgsen och nedstämd, ja även uppgiven. Nu när jag skrivit känner jag mig däremot glad och upprymd. Jag längtar efter att jag fullt ut ska införliva tanken: Om du inte njuter av att göra det jag ber om så låt hellre bli!

Jag vill inte bara smaka på smulorna

Jag har precis avslutat en tvåtimmarsträning med Nonviolent Communication (NVC) som fokus. Det var en blandad grupp med nära vänner, gamla bekanta och människor jag aldrig träffat förr. Just nu känner jag mig alldeles dränerad och samtidigt upprymd. Dränerad för att det varit intensivt och känslosamt och att jag därför känner mig trött. Upprymd för att jag är så oerhört tacksam över att jag kunnat tillägna mig NVC och får ta del av denna process. En process som syftar till kontakt mellan människor, där vi kan ta se varandras mänsklighet bakom de bedömningar och tankar vi har om varandra.

I den första träningsomgången fick jag möjlighet att använda mig av all den kunskap jag besitter och kunde flika in med tips om andra sätt att uttrycka sig för att nå kontakt, inte hamna i försvarsläge, uttrycka sina egna behov och lyssna på andras. Den andra omgången var djupare och där hjälpte hela gruppen till att gissa på känslor och behov hos de två deltagarna. Jag kände mig emellanåt vilsen men samtidigt fullständigt trygg både med stöd från gruppen och att kunna luta mig mot NVC-modellen.

När vi avslutade kunde jag vara nöjd både med min kompetens och mitt trevande att bidra till processen. Jag har lärt mig väldigt mycket och ser redan fram emot nästa gång vi träffas. Jag vill lära mig mer! När man smakat några smulor av NVC vill man inte bara äta upp hela kakan, utan tillsammans med andra ta över hela bageriet.