Jag har precis avslutat en tvåtimmarsträning med Nonviolent Communication (NVC) som fokus. Det var en blandad grupp med nära vänner, gamla bekanta och människor jag aldrig träffat förr. Just nu känner jag mig alldeles dränerad och samtidigt upprymd. Dränerad för att det varit intensivt och känslosamt och att jag därför känner mig trött. Upprymd för att jag är så oerhört tacksam över att jag kunnat tillägna mig NVC och får ta del av denna process. En process som syftar till kontakt mellan människor, där vi kan ta se varandras mänsklighet bakom de bedömningar och tankar vi har om varandra.
I den första träningsomgången fick jag möjlighet att använda mig av all den kunskap jag besitter och kunde flika in med tips om andra sätt att uttrycka sig för att nå kontakt, inte hamna i försvarsläge, uttrycka sina egna behov och lyssna på andras. Den andra omgången var djupare och där hjälpte hela gruppen till att gissa på känslor och behov hos de två deltagarna. Jag kände mig emellanåt vilsen men samtidigt fullständigt trygg både med stöd från gruppen och att kunna luta mig mot NVC-modellen.
När vi avslutade kunde jag vara nöjd både med min kompetens och mitt trevande att bidra till processen. Jag har lärt mig väldigt mycket och ser redan fram emot nästa gång vi träffas. Jag vill lära mig mer! När man smakat några smulor av NVC vill man inte bara äta upp hela kakan, utan tillsammans med andra ta över hela bageriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar