Ett möte med det politiskt inkorrekta

För en tid sedan satt jag på pendeln och såg en kvinna läsa en tidning. Hon var i min ålder och hade en blommig klänning på sig. Tidningen hette Nya Tider med underrubriken "Nya medier tar vid där gamla sviker". Jag hade aldrig hört talats om tidningen och blev både nyfiken och skeptisk och googlade att tidningen bland annat inte är knuten till någon organisation eller något parti och att den har "ett politiskt inkorrekt och ärligt innehåll".

Att vara politiskt inkorrekt kopplar jag bland annat samman med att vara antifeminist och att vara kritisk mot invandring. Mitt hjärta började banka och jag satt nu och våndades. Jag som nyss bloggat om att jag vill komma i kontakt med sverigedemokrater satt nu mitt emot en person som - enligt min uppfattning - tycktes sympatisera med en politik som Sverigedemokraterna står för. Nu satt hon där och såg helt ofarlig ut i sin blommiga klänning, men jag kom mig inte för med att ta kontakt.

Till slut när det bara var ett par statiuoner kvar tills jag skulle gå av, vände jag mig ändå mot kvinnan och frågade om det var en bra tidning. Hon sken upp och sa "Ja, det är det faktiskt. Den tar upp saker som andra tidningar inte skriver om" och hon fortsatte att säga något i stil med att resten av media bara uttrycker en åsikt. Jag bad henne ge ett exempel på detta, och när hon svävade på målet väcktes någon slags tanke likt "Ha, där fick hon!" inom mig.

Jag fick påminna mig själv om mitt syfte.Att jag vill ha kontakt och inte plocka poäng i någon slags argumentation. Jag vill ha kontakt, dels för att se det mänskliga hos människor som hyser andra åsikter än de jag har, att se det som förenar oss och inte fokusera på motsättningar. Och jag vill också kunna dela mina tankar och få förståelse för min syn. En förutsättning för det sistnämnda tror jag är att jag kan visa en empatisk förståelse för den andra. Annars tror jag att människor är fullt upptagna med att försvara sig själva och då har de inget utrymme för mina tankar.

Jag försökte därför fokusera på vilka behov som låg bakom det hon sagt och jag gissade "Så du gillar att det finns en valfrihet, att det finns flera olika vinklar och åsikter i media?" Jag vet inte om min gissning var klockren (hon såg lite undrande ut) och nu närmade jag mig Älvsjö där jag skulle kliva av. Jag ville även berätta vad som väcktes i mig i förhållande till det hon sagt och det jag läst om hennes tidning. Jag frågade om hon ville höra vad jag tänkte, vilket hon ville. Jag sa att jag blev orolig när jag hör uttrycket politiskt inkorrekt och att jag lätt får tankar om antifeminism och att vara mot invandring. Jag sa att för mig är det viktigt att alla människor accepteras och inte blir diskriminerade. Det blev en hastig avslutning och innan jag klev av tackade jag för samtalet.

Den här händelsen kan väl inte direkt tjäna som ett skolboksexempel på hur vi kan bemöta människor med andra värderingar än oss själva. För mig var det ändå värdefullt. Jag märkte att när jag fick värderande och bedömande tankar, kunde jag stanna upp och ta kontakt med min intetion till kontakt och att det fanns en ansats både till att lyssna och att själv uttrycka mig. Att jag vågade öppna munnen vid det här tillfället kommer göra det lättare för mig att i framtiden ta kontakt på ett tidigare stadium och - förhoppningsvis - inte vara lika nervös.

Är du rasist eller...?

Jag funderar på det här med rasism och rasister. De flesta människor verkar gilla att hänga med folk som de delar något med. Det spelar ingen roll om det är punkare, marathonlöpare eller schackspelare. Det är kul att umgås med likasinnade, att nörda ner sig, att veta att det man gillar och brinner för tas emot med intresse och entusiasm. Att bli accepterad och få tillhöra en grupp. Att bli förstådd.

Om jag inte blir bemött med acceptans försöker jag anpassa mig. Om priset för anpassning blir för högt försöker jag söka upp en annan grupp där fler av mina behov blir tillgodosedda till en lägre kostnad. Att försöka övertyga andra om att de har fel verkar sällan hjälpa. Hur många gånger har du lyssnat på en debatt där den ena parten säger "Oj! Nu har du övertygat mig. Jag hade visst fel."? Jag tror att det här gäller även för personer vi kallar rasister.

Om vi vinner en debatt eller en argumentation kan vi få ryggdunkar från de som redan håller med oss. Vi kan kanske också omvända en eller annan som av någon anledning gillar eller respekterar oss. Jag tror att det är betydligt ovanligare att vi ändrar åsikt när någon vi inte tycker om slår sina argument i huvudet på oss. Om någon ser ner på oss kommer vi med största säkerhet varken byta åsikt eller söka dennes sällskap, snarare tvärt om.

Jag tror inte på klyschan att den enda jag kan ändra på är mig själv. Däremot tror jag att min inställning till andra är avgörande om jag ska ha någon inverkan på dem. Om jag ska ha någon påverkan på en person som jag tänker är rasist, tror jag att jag behöver gilla hen. Eller åtminstone hitta områden där vi kan mötas. Jag tror jag behöver röra mig bort från tanken att jag ska övertyga den andra personen om hur fel det är med rasism Jag tror också att jag behöver göra mig av med min föreställning att den andra är rasist (eller i alla fall vara medveten om att jag kan skilja på person och min bedömning av personen). Om jag vill visa hur mycket jag längtar efter tolerans och öppenhet tror jag inte att jag visar det med förakt eller kritik. Jag tror tvärtom att jag behöver lyssna med medkänsla. Visa att jag delar samma känslor och samma behov. Men - och det är viktigt - även visa min rädsla för vad som kan hända när vi delar upp varandra i "vi och dom".

Det samhälle och den värld jag drömmer om baseras på rättvisa och jämlikhet. Det är en plats där människors potential kan utvecklas och blomstra. Där vi oavsett bakgrund får möjlighet och stöd i att växa som människor. Jag tror vi kan börja skapa den världen här och nu genom att börja leva efter de värderingar vi värdesätter - hemma, i skolan, på jobbet och i mötet med alla vi träffar.

Från rasist till någon med omsorg om andra

Äntligen! Efter alla dessa år av mothugg lyckades jag äntligen bemöta någon utan att försöka bevisa att jag har rätt och den andra fel. Tidigare har jag alltid huggit reptilsnabbt när jag hört uttalanden jag uppfattar som rasistiska. I vanliga fall har jag sagt att det jag hört var rasistiskt och mött en försvarsinställd person som förnekat att den var rasist. Och så har vi argumenterat utan att riktig lyssna på varandra. Jag har inte hört vad som legat bakom den andras ord och har antagligen inte själv lyckats förmedla vad jag vill ha sagt. Nu skedde något annat.

I förbifarten hörde jag en ny bekant - vi kan kalla hen för Kim - uttrycka något i stil med att "nu måste vi stoppa invandringen" i ett samtal med några vänner. Jag lät det passera utan att säga någonting (de andra i sällskapet känner väl till min hållning i dessa frågor, så jag behövde inte bevisa något för någon annan). Några timmar senare tog jag upp saken med Kim. Jag sa att jag hört vad hen sagt och att jag var nyfiken på att höra mer. Kim berättade att hen jobbade med utsatta familjer och att det finns så dåligt med stöd och resurser att ta om hand om dem. Att då ta in fler människor skulle leda till ett ännu sämre omhändertagande tyckte Kim.

Jag frågade om det var så att Kim ville vara säker på att alla som behöver stöd får det och att hen var mån om att skydda våra gemensamma resurser. Kim svarade jakande och jag ställde några mer frågor som hen bekräftade. Då Kim inte såg ut att vara försvarsinställd undrade jag om hen ville höra hur jag reagerat på det jag hört.

Jag sa att jag lätt uppfattar uttalanden som "att stoppa invandringen" som rasistiska, speciellt om invandringen är det enda alternativ som tas upp på hur vi kan spara pengar. Jag nämnde andra strategier, till exempel att skära ner på försvaret som skulle kunna tillgodose samma behov. Vi hade sedan ett samtal om hur vi kan skapa resurser som kommer alla till del och skildes på ett vänskapligt sätt.

För mig var det ett skönt sätt att tackla ämnet på då jag tidigare stångat pannan blodig och min bild av andra som rasister cementerats. Nu kunde jag lyssna på Kim och förstå vilka behov som låg bakom. Jag såg en människa - som delar samma behov som jag - och inte en rasist som jag inte kan förstå. Jag tror också att jag mycket lättare lyckades förmedla min oro kring vad såna uttalanden väcker för bilder om andra hos mig. Eftersom Kim inte behövde försvara sig mot mina etiketter tror jag att hen kunde ta in det jag sa.

En pappa och en dotter

Igår deltog jag i första styrelsemötet för den nystartade föreningen som ska genomföra utställningen Vårt 80-tal. I september 2015 är det 30 år sedan några hus på Skaraborgsgatan på Söder ockuperades av ett spretigt gäng människor. Det ska vi fira med en fotoutställning och andra evenemang. Det blev en kväll med både administrativt arbete, nostalgi och skratt.

När min äldsta dotter ringde mig tidigare idag kom vi in på ämnet och jag frågade vad hon tagit med sig för erfarenheter från den tiden (även om hon föddes några år efter Skaraborgsgatan). Hon berättade om när hon och hennes mamma besökt Kafé 44 vid ett tillfälle i mitten på 90-talet. Hon sa att alla hade hälsat på henne och att hennes mamma inte kände igen en enda person.

Min dotter berättade att hon alltid har känt att hon är en del av ett sammanhang. När hon växte upp fanns det alltid många vuxna som brydde sig om henne. Hon berättade att hon aldrig har upplevt att vuxenvärlden består av dumma människor som inte fattar någonting.

Både nu och tidigare idag känner jag mig alldeles rörd och mina ögon fylls av tårar. Jag märker att mina ord inte riktigt räcker till för att beskriva det som händer inom mig. När jag själv tänker tillbaka på den tiden blandas minnen av gemenskap och glädje med känslor av osäkerhet och tankar om utanförskap. Jag har aldrig tidigare frågat henne om hennes upplevelser av en uppväxt som skiljer sig från de flesta andras.

Tänk om alla barn kunde få växa upp och ta med sig upplevelsen att vuxna går att lita på, att vuxna lyssnar på en och att få vara en självklar del i en gemenskap och ett större sammanhang. Jag känner mig oerhört glad och väldigt stolt att jag fått privilegiet att få vara med ett barn som växt upp till en ung kvinna och som tack vare (bland annat) mina val har en sådan ljus bild av sin uppväxt.

Okej okej, okej okej

Jag fascineras av förhållandet mellan teoretisk kunskap och kroppslig medvetenhet. I förrgår hade jag ett samtal med en vän och slogs av någonting jag haft faktakunskapar om i flera år. Det är som att viss fakta sakta behöver sippra ner från hjärnan till resten av kroppen innan jag kan ta till mig innehållet fullt ut (om det någonsin är möjligt).


Det som kom till mig var något som Kay Rung sa för några år sedan på en kurs. Jag kommer inte riktigt ihåg sammanhanget med orden var "okej okej, okej okej". Dessa ord dök nu upp i huvudet på mig medan jag pratade med min vän.


Det hela handlade om tankar som jag brottats med ett par månader. Med dessa tankar har det följt olika bedömningar om mig själv: "Jag är ofokuserad, lat, oföretagsam..." Jag jämför också mig själv med andra som har uppnått saker jag längtar efter; de kanske skriver framgångsrika böcker eller kan leva på att hålla kurser. Och såklart dyker det upp bedömningar om andra och jämförelser med människor där jag tycker att jag lyckats bättre.


Det jag kommer skriva nu har jag som sagt känt till under lång tid, men hela mitt inre lättar och sinnet känns riktigt befriat: Alla mina tankar är okej. Jag behöver inte tränga undan tankar som "Fy fan vilken tråkig jävel, skaffa dig ett liv" eller "Han verkar ju ha en psykisk störning". Jag behöver inte heller underkasta mig tankar som "Så där borde jag inte tänka" och "Det där var ju jävligt klantigt sagt av mig". Jag kan antingen (lite smått roat) betrakta mina tankar och släppa dem eller om jag märker att tankarna påverkar mig på något sätt - jag kanske tror på dem eller så dröjer det sig kvar någon mindre angenäm känsla - kan jag undersöka vad de står för.


Jag behöver inte tro på mina tankar, men jag tror att de berättar något viktigt för mig. Mina tankar gör mig uppmärksam på mina värderingar, hur jag vill att jag och andra ska behandla varandra och leva våra liv. Mina tankar berättar om mina behov och vad jag värdesätter.


Men det viktiga är att jag aldrig behöver känna mig dålig för de tankar, bedömningar och jämförelser som uppstår i mitt huvud. Det är okej okej, okej okej.

Min rädsla för andras tankar

Jag hade stålsatt mig och var beredd på att få höra gliringar och beska kommentarer. Jag hade till och med formulerat tänkbara repliker som "Om missunnsamheten har ett ansikte är det du", repliker jag inte tänkt säga men som likafullt dök upp i mitt huvud. (Och jag märker nu hur skammen gör sig påmind: "ska jag verkligen publicera det här? Vad ska andra tänka om mig?")

Anledningen till mina farhågor är att jag precis i dagarna fått en ny tjänst som webbredaktör hos min arbetsgivare. En tjänst som innebär helt nya arbetsuppgifter och ett nytt arbetsschema. Spännande, utmanande och roligt! Jag firade med att baka kanelbullar till mina grannar. Jag fick lyckönskningar från vänner och familj. Och så fanns det en liten oro att en viss person inte fullt ut skulle dela min glädje.

Tvärtemot mina förutfattade meningar får jag bara höra helhjärtade lyckönskningar och en genuin glädje från personen i fråga. Jag märkte hur glad jag blev när mina fördomar inte besannades. Jag lyckades till och med tacka honom för att han petat hål på mina fördomar.

Jag tänker på hur pass ofta mina tankar om hur andra kanske tänker om mig formar mina handlingar och vad jag väljer att göra. Och jag tänker att jag ger andra makten att påverka mitt välbefinnande utan att det ens finns någon grund för det. Hur skulle mitt liv gestalta sig om jag inte fantiserade så mycket på vad andra kanske tycker om mig? Vad skulle jag välja att göra om jag inte var rädd för andras eventuella åsikter?

Den exklusiva matens huvudstad

Nu har vi landat i Paris. Efter en halvtimmes letande efter en restaurang hittade vi till slut ett litet amerikanskt kluster av Starbucks, McDonalds och Pizza Hut. Ingen fransk mat så långt ögat nådde. Lite halvsura och griniga beställde vi varsin vegopizza. Jag är glad att jag fattat beslut om att lätta på den strikta vegandieten under resan. Jag hoppas Kay blir på bättre humör efter en kaffe och croissant.