Skam på jobbet

På jobbet har vi handledning varannan vecka. Nu i onsdags kunde inte handledaren komma så vi hade egen handledning. En uppgift vi fått av vår handledare var att genomföra ett KASAM-test (här kan du själv testa dig). Kasam står för Känsla Av SAMmanhang och bygger på en människas upplevelse av hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet i sitt liv.

När jag får höra att vi ska genomföra detta test bryter jag spontant ut i ett "Åh, vad kul!" och känner mig väldigt entusiastisk. När jag möter flera av mina arbetskamraters blickar översköljs jag blixtsnabbt av skam. Jag tolkar blickarna och tankarna bakom som "Suck, nu sätter han igång igen", "Tagga ner!" och "Så jävla kul är det väl inte?" Det var då så skönt att möta en av mina arbetskamraters ögon som log bekräftande och uppskattande. Jag kunde då ta mig ut ur skammens förlamande grepp och fortsätta att vara entusiastisk (om än något mindre) när vi pratade om testet vi skulle genomföra.

Senare uppskattade jag med min arbetskamrat för hens bemötande och min arbetskamrat berättade att hen sett min reaktion och tänkt "Nu är det viktigt att Joachim får känna sig okej".

Skam är en social känsla och en viktig signal för när en individ hotar gruppen genom att avvika från dess normer. Förr kunde ett avvikande beteende handla om liv och död och hota hela gruppens överlevnad. Idag lever de flesta av oss under tryggare och säkrare omständigheter och ett avvikande beteende har ofta inte en lika direkt påverkan på gruppens överlevnad. Våra signaler av skam finns däremot kvar och påminner oss om vikten av att passa in och tillhöra en grupp.

När jag är medveten om hur skam påverkar mig kan jag välja hur jag vill agera. Jag behöver varken låta mig förlamas av skammens grepp eller revoltera med tanken "Jag skiter väl i dem och gör vad jag vill!" Jag kan se vad skammen vill förmedla; "Tänk på att du är del av en grupp och att det är viktigt med gemenskap och tillhörighet", samtidigt som jag kan välja att vara sårbar och visa vad som rör sig inom mig.

Vill du veta mer rekommenderar jag att titta närmare på Brené Brown - till exempel den här videon från Ted - och boken Ilska, skuld och skam av Liv Larsson.

Gör inget för att undvika skam

I förmiddags träffades vi, tre andra och jag, för att träna på kommunikation. Vi uttryckte våra känslor och våra behov och vi reflekterade över vad de andra tagit upp. Något som var gemensamt för flera av oss var svårigheten att se våra egna behov som värdefulla, något vi glatt och stolt presenterar för andra människor. Själv sa jag att jag skulle försöka använda våra träffar till att träna på just det.

Så vad händer när jag är på väg hem? Jo jag är lite kissnödig, men jag har redan varit på toa ett par gånger under vår träff. Plötsligt ser jag mitt behov av att kissa som något skamligt. Jag bestämmer mig därför för att gå till tunnelbanan. Men innan jag har hunnit gå ner för trappan dyker Liv Larssons ord upp i mitt huvud: "Gör inget för att undvika skam."

Jag går tillbaka och lånar toaletten. Jag fick därmed lite träning både på att hantera skam och att se mina behov som viktiga. Till på köpet fick jag en behagligare tunnelbaneresa.

Jag skapar den värld jag vill leva i

I brist på vänner och kontaktförsök med andra (se en annan av mina bloggar) som säger sig rösta på Sverigedemokraterna får jag försöka fånga dem i vardagen. Igår när jag åkte hem från jobbet hörde jag två äldre män prata med varandra. Det var något om att rösta på Sverigedemokraterna och klassikern "Jag är inte rasist, men..." Jag ställde mig lite närmare så att jag kunde höra bättre vad de sa till varandra och precis som sist (se ett tidigare blogginlägg) blev jag nervös och väntade alltför länge med att börja prata. Det som fick mig att öppna munnen var tanken på hur jag skulle ångra mig efteråt om jag inte tog chansen.

Jag började med "Jag kunde inte låta bli att höra vad ni pratade om", varpå den ena (enligt min tolkning) sjönk ihop och vände bort huvudet, medan den andra tittade upp och svarade "Ja?" Vi hade ett kort samtal där han berättade att han blivit rånad två gånger av "invandrare". Jag gissade att det var viktigt för honom med trygghet (kanske inte så svårt att lista ut) vilket han bekräftade med eftertryck.

Jag hade gärna velat lyssna mer, men då jag snart skulle gå av ville jag uttrycka min oro. Jag sa att jag tror att andra kan uppfatta det han säger som rasistiskt om han drar alla i en grupp (eller i det här fallet många olika grupper) över en kam. Jag märkte att han blev försvarsinställd då han sa något i stil med "Kalla mig gärna rasist..." Det hade varit skönt om jag kunnat stanna kvar, men jag lyckades i alla fall få ur mig "Jag förstår att du vill känna dig trygg" medan jag gick av pendeln.

När jag klev på bussen några minuter senare fick jag sällskap av massor av barn som skulle till Bandhagen. Två av dem (som mannen i bussen skulle klassificerat som invandrare, fast de med stor säkerhet är födda i Sverige) tog kontakt med mig och frågade vad jag hade för spel på mobilen. Jag visade några och de ville genast spela och frågade om de fick och jag svarade såklart ja.

De två händelserna var en sådant skönt mikrokosmos av den värld jag vill se. En värld där det finns utrymme för människor i smärta att kunna bli lyssnade på med empati och samtidigt kan få feedback på hur deras ord påverkar omgivningen. Och en värld där vi kan bli bemötta med värdighet och respekt trots yttre olikheter som hudfärg och ålder.

SD = rasister?

Förra helgen var jag på Festival för 17 och såg bland annat Stefan Sundström, Nina Ramsby och Teddybears. Det var kul och peppande och jag träffade mycket folk som jag känner.

Jag såg att både olika artister och festivalbesökare bar t-tröjor med texten ”SD = rasister”. Jag betraktade tröjorna med blandade känslor. Det fanns något i budskapet jag gillade och samtidigt märkte jag att jag inte kände mig helt bekväm.

Det jag gillar är att budskapet pekar på vad SD har för ideologiska rötter, att det är ett parti med ursprung i en rasistisk och fascistisk rörelse. Och att de – även om de säger sig ha nolltolerans mot rasism – för en invandringskritisk politik som i praktiken leder till olika behandling av ”svenskar” och ”andra”. En politik som värderar ”svenskhet” högre leder med automatik till att människor med annan bakgrund värderas lägre. (Jag vill här poängtera att jag tror att vi alla i större eller mindre utsträckning bär på rasistiska förhållningssätt, ofta utan att vara medvetna om det själva.)

Det jag blir bekymrad över är vad som händer när vi kallar andra människor för rasister. Rasist är generellt sett en negativ värdeladdad beteckning i vårt samhälle. Det är nog inte många i Sverige idag som öppet kallar sig för rasister. Kallar vi någon för rasist kan vi därför räkna med att personen hamnar i försvarsläge. Människor som hamnar i försvarsläge är oftast alltför upptagna med att skydda och rättfärdiga sig själva. När människor befinner sig i det läget har de mycket svårt för att ta in det vi vill säga.

Frågan vi därför behöver ställa oss är vad vi vill ha för resultat av våra handlingar. Vill vi befästa vår position och få medhåll av dem som redan delar våra åsikter och värderingar är det inga problem med att kalla andra som vi uppfattar som rasister för just rasister. Om vi är ute efter att ”sätta dit” någon och inte är intresserade av dialog spelar det ingen roll att vi inte når den andre. Om vi däremot vill försöka få den andra att ändra sitt beteende – till exempel genom att förmå denne att rösta på ett parti som står för tolerans, öppenhet och alla människors lika värde – missar vi med största säkerhet målet om vi kallar personen för rasist.

Om vi strävar efter ett samhälle där vi värdesätter alla människor, ett samhälle som är jämlikt, tolerant och inkluderande, tror jag att det är just dessa värden vi behöver demonstrera själva. För att nå andra tror jag att jag behöver vara intresserad och nyfiken på dem. Hur kommer det sig att den personen röstar på SD eller uttrycker sig på ett sätt jag betraktar som rasistiskt? Har jag lust och energi nog att lyssna på denna person? Om jag har det tror jag chansen är betydligt större att hen lyssnar på mina drömmar och min längtan efter ett samhälle fritt från diskriminering och förtryck och min rädsla och oro för vad en sverigedemokratisk politik leder till.

Smörgåstårta och skam

Igår var det avtackning för en av mina chefer på jobbet. 70 personer var bjudna och det serverades både smörgåstårta och jordgubbstårta. Medan vi stod och förberedde det hela kom min kollega på att hen glömt att beställa veganmat till mig. Jag såg att skammen kom farande som ett brev på posten och min ryggmärgsreflex var att säga "det gör inget" för att mildra effekten av min arbetskamrats skamkänslor.

Istället lyckades jag hejda mig och sa något i stil med att skammen ville påminna om något viktigt, att hen ville bidra och att hen missat det. Jag försökte varken få hen att känna mer eller mindre skam, utan försökte bara uppmärksamma vad skammen stod för.

Det blev en påminnelse för mig hur snabba vi är på att försöka undvika skamkänslor, både när vi själva och andra översköljs av den. Om vi så fort som möjligt försöker släta över eller undvika skammen missar vi budskapet våra kroppar försöker förmedla. Istället kan vi stanna kvar och undersöka vad det är vi missat. På så sätt kan vårt skampåslag lära oss vad som är viktigt för oss utan att vi behöver slå på oss själva med bedömande tankar som att vi är tanklösa, hopplösa, dåliga eller vad än som dyker upp i våra huvuden.

Om någon undrar vad jag fick mig till livs så gjorde jag mig en fruktsallad, antagligen mycket godare än något veganalternativ till smörgåstårtan.

Ett möte med det politiskt inkorrekta

För en tid sedan satt jag på pendeln och såg en kvinna läsa en tidning. Hon var i min ålder och hade en blommig klänning på sig. Tidningen hette Nya Tider med underrubriken "Nya medier tar vid där gamla sviker". Jag hade aldrig hört talats om tidningen och blev både nyfiken och skeptisk och googlade att tidningen bland annat inte är knuten till någon organisation eller något parti och att den har "ett politiskt inkorrekt och ärligt innehåll".

Att vara politiskt inkorrekt kopplar jag bland annat samman med att vara antifeminist och att vara kritisk mot invandring. Mitt hjärta började banka och jag satt nu och våndades. Jag som nyss bloggat om att jag vill komma i kontakt med sverigedemokrater satt nu mitt emot en person som - enligt min uppfattning - tycktes sympatisera med en politik som Sverigedemokraterna står för. Nu satt hon där och såg helt ofarlig ut i sin blommiga klänning, men jag kom mig inte för med att ta kontakt.

Till slut när det bara var ett par statiuoner kvar tills jag skulle gå av, vände jag mig ändå mot kvinnan och frågade om det var en bra tidning. Hon sken upp och sa "Ja, det är det faktiskt. Den tar upp saker som andra tidningar inte skriver om" och hon fortsatte att säga något i stil med att resten av media bara uttrycker en åsikt. Jag bad henne ge ett exempel på detta, och när hon svävade på målet väcktes någon slags tanke likt "Ha, där fick hon!" inom mig.

Jag fick påminna mig själv om mitt syfte.Att jag vill ha kontakt och inte plocka poäng i någon slags argumentation. Jag vill ha kontakt, dels för att se det mänskliga hos människor som hyser andra åsikter än de jag har, att se det som förenar oss och inte fokusera på motsättningar. Och jag vill också kunna dela mina tankar och få förståelse för min syn. En förutsättning för det sistnämnda tror jag är att jag kan visa en empatisk förståelse för den andra. Annars tror jag att människor är fullt upptagna med att försvara sig själva och då har de inget utrymme för mina tankar.

Jag försökte därför fokusera på vilka behov som låg bakom det hon sagt och jag gissade "Så du gillar att det finns en valfrihet, att det finns flera olika vinklar och åsikter i media?" Jag vet inte om min gissning var klockren (hon såg lite undrande ut) och nu närmade jag mig Älvsjö där jag skulle kliva av. Jag ville även berätta vad som väcktes i mig i förhållande till det hon sagt och det jag läst om hennes tidning. Jag frågade om hon ville höra vad jag tänkte, vilket hon ville. Jag sa att jag blev orolig när jag hör uttrycket politiskt inkorrekt och att jag lätt får tankar om antifeminism och att vara mot invandring. Jag sa att för mig är det viktigt att alla människor accepteras och inte blir diskriminerade. Det blev en hastig avslutning och innan jag klev av tackade jag för samtalet.

Den här händelsen kan väl inte direkt tjäna som ett skolboksexempel på hur vi kan bemöta människor med andra värderingar än oss själva. För mig var det ändå värdefullt. Jag märkte att när jag fick värderande och bedömande tankar, kunde jag stanna upp och ta kontakt med min intetion till kontakt och att det fanns en ansats både till att lyssna och att själv uttrycka mig. Att jag vågade öppna munnen vid det här tillfället kommer göra det lättare för mig att i framtiden ta kontakt på ett tidigare stadium och - förhoppningsvis - inte vara lika nervös.

Är du rasist eller...?

Jag funderar på det här med rasism och rasister. De flesta människor verkar gilla att hänga med folk som de delar något med. Det spelar ingen roll om det är punkare, marathonlöpare eller schackspelare. Det är kul att umgås med likasinnade, att nörda ner sig, att veta att det man gillar och brinner för tas emot med intresse och entusiasm. Att bli accepterad och få tillhöra en grupp. Att bli förstådd.

Om jag inte blir bemött med acceptans försöker jag anpassa mig. Om priset för anpassning blir för högt försöker jag söka upp en annan grupp där fler av mina behov blir tillgodosedda till en lägre kostnad. Att försöka övertyga andra om att de har fel verkar sällan hjälpa. Hur många gånger har du lyssnat på en debatt där den ena parten säger "Oj! Nu har du övertygat mig. Jag hade visst fel."? Jag tror att det här gäller även för personer vi kallar rasister.

Om vi vinner en debatt eller en argumentation kan vi få ryggdunkar från de som redan håller med oss. Vi kan kanske också omvända en eller annan som av någon anledning gillar eller respekterar oss. Jag tror att det är betydligt ovanligare att vi ändrar åsikt när någon vi inte tycker om slår sina argument i huvudet på oss. Om någon ser ner på oss kommer vi med största säkerhet varken byta åsikt eller söka dennes sällskap, snarare tvärt om.

Jag tror inte på klyschan att den enda jag kan ändra på är mig själv. Däremot tror jag att min inställning till andra är avgörande om jag ska ha någon inverkan på dem. Om jag ska ha någon påverkan på en person som jag tänker är rasist, tror jag att jag behöver gilla hen. Eller åtminstone hitta områden där vi kan mötas. Jag tror jag behöver röra mig bort från tanken att jag ska övertyga den andra personen om hur fel det är med rasism Jag tror också att jag behöver göra mig av med min föreställning att den andra är rasist (eller i alla fall vara medveten om att jag kan skilja på person och min bedömning av personen). Om jag vill visa hur mycket jag längtar efter tolerans och öppenhet tror jag inte att jag visar det med förakt eller kritik. Jag tror tvärtom att jag behöver lyssna med medkänsla. Visa att jag delar samma känslor och samma behov. Men - och det är viktigt - även visa min rädsla för vad som kan hända när vi delar upp varandra i "vi och dom".

Det samhälle och den värld jag drömmer om baseras på rättvisa och jämlikhet. Det är en plats där människors potential kan utvecklas och blomstra. Där vi oavsett bakgrund får möjlighet och stöd i att växa som människor. Jag tror vi kan börja skapa den världen här och nu genom att börja leva efter de värderingar vi värdesätter - hemma, i skolan, på jobbet och i mötet med alla vi träffar.