lördag 26 april 2014

En pappa och en dotter

Igår deltog jag i första styrelsemötet för den nystartade föreningen som ska genomföra utställningen Vårt 80-tal. I september 2015 är det 30 år sedan några hus på Skaraborgsgatan på Söder ockuperades av ett spretigt gäng människor. Det ska vi fira med en fotoutställning och andra evenemang. Det blev en kväll med både administrativt arbete, nostalgi och skratt.

När min äldsta dotter ringde mig tidigare idag kom vi in på ämnet och jag frågade vad hon tagit med sig för erfarenheter från den tiden (även om hon föddes några år efter Skaraborgsgatan). Hon berättade om när hon och hennes mamma besökt Kafé 44 vid ett tillfälle i mitten på 90-talet. Hon sa att alla hade hälsat på henne och att hennes mamma inte kände igen en enda person.

Min dotter berättade att hon alltid har känt att hon är en del av ett sammanhang. När hon växte upp fanns det alltid många vuxna som brydde sig om henne. Hon berättade att hon aldrig har upplevt att vuxenvärlden består av dumma människor som inte fattar någonting.

Både nu och tidigare idag känner jag mig alldeles rörd och mina ögon fylls av tårar. Jag märker att mina ord inte riktigt räcker till för att beskriva det som händer inom mig. När jag själv tänker tillbaka på den tiden blandas minnen av gemenskap och glädje med känslor av osäkerhet och tankar om utanförskap. Jag har aldrig tidigare frågat henne om hennes upplevelser av en uppväxt som skiljer sig från de flesta andras.

Tänk om alla barn kunde få växa upp och ta med sig upplevelsen att vuxna går att lita på, att vuxna lyssnar på en och att få vara en självklar del i en gemenskap och ett större sammanhang. Jag känner mig oerhört glad och väldigt stolt att jag fått privilegiet att få vara med ett barn som växt upp till en ung kvinna och som tack vare (bland annat) mina val har en sådan ljus bild av sin uppväxt.