onsdag 28 november 2012

Att se smärtan som inspiration

I helgen var jag norrut och firade mitt äldsta barnbarns födelsedag. Det var härligt att se hans oförställda glädje när han öppnade sina presenter. Oavsett om det var kläder eller leksaker, teknologiska prylar eller träbilar verkade han lika glad. Som att det var gåvan i sig och inte innehållet som var det viktiga. Klart inspirerande!

Något annat som var inspirerande var att se mitt yngsta barnbarns maktfulla vilja till gemenskap, kontakt och närhet. Hon passade verkligen på att utnyttja möjligheten till uppmärksamhet när det fanns flera vuxna än vanligt tillgängliga. Så fort någon skulle laga mat eller göra något annat sprang hon till nästa person och sträckte ut armarna för att bli upplockad.

Väl i famnen hos någon var hon ivrig, sökte hela tiden ögonkontakt, pratade på med sina treordsmeningar och verkade njuta av tillvaron i största allmänhet. Jag njöt också av att vara nära henne och få ta del av hennes självklara, reservationslösa och livsbejakande uppenbarelse.

Det var också en smärtsam upplevelse att vara nära någon som var så totalt närvarande i nuet. Det var som om hennes blick forskande avslöjade om jag var med henne eller inte. Jag kunde ibland märka hur mina tankar vandrade iväg, hur jag fick impulser av att ta upp mobilen och att jag ibland dröjde mig kvar någonstans utom synhåll från andra.

Jag tror att hennes intensiva närvaro väckte smärtsamma känslor av ensamhet och obestämda minnen av isolering, och frånvaro av gemenskap och kontakt. Jag har mina tankar om vad det är som gör att många av oss förvandlas från sprudlande energiknippen till avstängda och orkeslösa vuxna. Men mest av allt vill jag ta vara på mina smärtsamma känslor och omvandla dem till en längtan och ett sökande efter mer närhet och värme i mitt liv och en större närvaro i det som sker för stunden. Vad vill du?

måndag 26 november 2012

Är du med i kärleksgerillan?

När jag jobbar åker jag ibland och handlar. Med mig har jag ofta pantflaskor och pantburkar. För pantburkarna köper jag något gott till oss som jobbar. Det brukar bli ekologiska nötter och Mums-Mums. För det mesta är det bara PET-flaskor, men då och då har jag med mig en och annan pantburk. Jag brukar inte tycka det är värt att dra ut ett kvitto om jag bara har ett par burkar, utan pantar dem och låter nästa kund få glädje av den lilla summan (pantautomaten har ingen biståndsknapp, annars hade det varit ett alternativ). Denna lilla handling skänker mig betydligt mer glädje än de kronor jag går miste om.

Jag kom att tänka på det här på hemväg från Norrland när jag lyssnade på söndagens upplaga av Verkligheten i P3. Jag är tydligen med i en subversiv grupp med mål att omvandla samhället. En gerilla med tentakler ut i hela världen. En rörelse med potential att förändra ditt och mitt sätt att betrakta världen.

I programmet intervjuas skaparen av en blogg med namnet Fredsuppdraget, som går ut på att vara en inspiration till små handlingar med syfte att förändra världen. En hemsida med tusentals inspirerande historier med namnet the random acts of kindness foundation nämns också.

Jag blev väldigt glad och upprymd när jag lyssnade på programmet. Jag blev påmind om den makt vi har att påverka människor i vår omgivning. Att vi faktiskt genom både små och stora handlingar förändrar världen omkring oss. Nu ska bara fundera ut vad jag själv ska göra för min ovetande medmänniska...

onsdag 21 november 2012

Att gnälla eller inte gnälla...

Mmm... vilken god mat! Härligt att komma hem efter ett träningspass och slippa tänka på matlagning. Men jag saknade proteiner i tillräcklig mängd för att min kropp ska må så bra som möjligt. Jag tackade matlagaren för den goda maten och påminde att nästa gång vill jag gärna ha hoummus eller en bönsallad eller något annat med mycket proteiner i.

Hemma i mitt kollektivhus lagar vi mat till varandra. För att maten ska bli fullvärdig har vi vissa kriterier; det ska finnas sallad, frukt, mjukt bröd när det är soppa etc. Förr när någon lagat något jag inte var helt nöjd med kanske jag sa det till någon annan än matlagaren, eller så behöll jag det tyst för mig själv. Någon enstaka gång tog jag sats och berättade det för den som lagat maten, samtidigt som jag kände mig lite dum.

Igår kväll när jag pratade i telefonen slog det mig plötsligt att jag har ändrat beteende. Nu för tiden verkar jag säga till hur jag vill ha det. Det kanske inte sker helt utan ansats, men jag berättar utan större vånda vad jag önskar. Jag tror att det bottnar i hur jag ser på mina medmänniskor. Istället för att göra moraliska bedömningar börjar jag mer och mer tänka på att det människor gör är deras sätt att försöka tillgodose sina behov.

Det är inte längre en slarvig typ som struntat i att koka fullkornspasta utan det är bara en person som inte kokat fullkornspasta, kanske p.g.a. att hen har glömt det. Jag tror att det är nyckeln. Om jag har bedömningar om att folk är slarviga, tanklösa, snåla eller något annat blir det jobbigt att be dem om något. Det är då lätt hänt att jag förmedlar mina bedömningar om dem mellan raderna även om jag lindar in orden i en "snäll" förpackning. Säger jag till människor utifrån såna bedömningar är det lätt att jag uppfattar mig själv som gnällig och för det mesta är jag istället tyst eller "gnäller" för andra. Tar jag istället ansvar för mina egna behov och ställer önskemål, "Jag vill ha fullkornspasta", är chansen betydligt större att jag får som jag vill nästa gång personen har matlag.

Tänk vad skönt att istället för att uppfatta mina egna önskemål som gnäll kan jag se dem som presenter. När jag ber om något ger jag ju den andra personen chansen att bidra till mig. Jag slipper också axla den tröttsamma rollen som rättfärdig domaren.

torsdag 8 november 2012

Är du en mördarapa?

Jag såg en dokumentär på SVT Play igår, Människans första krig (Vetenskapen värld). Tittaren presenteras först för duvornas syn på människan som samarbetsvillig och empatisk. Sedan tar hökarna vid med en syn på människan som aggressiv och krigisk. Den dominerande synen har varit att vi är en mördarapa vars våldsamma natur endast hålls på plats av kulturen och lagarna. Denna syn kan belysas med två citat från två statsmän:

"Den mänskliga rasens historia är krig. Förutom korta och ovissa mellanrum har det aldrig rått fred i världen, och långt innan historien började var striden på liv och död universell." (Winston Churchill) "Krig i någon form uppstod samtidigt som människan. I historiens gryning var krig ett faktum - som torka och sjukdomar. Det var så stammar och civilisationer stärkte sin makt och löste tvister." (Barack Obama)

I dokumentären får vi ta del av fakta och argument från bägge sidor. Är vi inte själva forskare kan det vara svårt att avgöra vad som verkar stämma bäst överens med verkligheten (forskarna är ju inte heller direkt överens). Jag tror att det avgörande är vår egen inställning. Oavsett vad vetenskapen kommer fram till har jag min inställning klar.

Jag tror att vi människor gillar att samarbeta med varandra. Jag tror att vi gillar att bidra till varandra. Jag tror vi är mer tillfreds med oss själva och vår omgivning när vi ser att andra människor njuter av det vi gör snarare än om de lider av våra handlingar.

Jag tror också att min inställning formar mina handlingar. Om jag tror att människan är våldsam och aggressiv till naturen påverkar det hur jag tar mig an konflikter. Om jag däremot tror att människor är empatiska och samarbetsvilliga är jag övertygad om att jag är mer benägen att lösa konflikter utan våld.

Vad tror du?