lördag 25 augusti 2012

Kan vi förändra andra genom vår inställning till dem?

Jag hade satt klockan en halvtimme tidigare än vad jag brukar gå upp. Det var dags att baka ut degen jag satt på jäsning kvällen innan. Senare när barnen kommit upp och duschat fick de rykande färskt fullkornsbröd till frukost. Gissa om jag känner mig nöjd när jag tar mig tid att baka bröd så att min familj kan få en bra start på skoldagen!

Men det är speciellt en familjemedlem som har tröttnat på mitt bröd och ständigt frågar efter butiksbröd. Jag såg hur hon gjorde i ordning mjölk och banan i en skål. Då hon emellanåt inte äter så mycket till frukost undrade jag om hon skulle ta mysli till. Hon sneglade på mig under lugg och sa eftertryckligt "Ja!" med en ton som jag tolkade som irritation.

Nu ställdes jag inför några val. Jag skulle kunna göra det som jag har många decenniers erfarenhet av, något som de flesta av oss har tränats i att göra. Jag skulle kunna tänka "Här har jag gått upp på morgonen och bakat bröd och är det här tacken? Och jag ställde ju bara en fråga! Både otacksam och sur på samma gång. Det här var ju en trevlig morgon..." eller "Aj då, det där var ju ovanligt dumt och korkat av mig. Nu har jag sabbat frukoststämningen den här morgonen också...".

Istället valde jag att fokusera på både hennes och mina behov. Jag gissade (för mig själv) att hon ville ha respekt för sina egna val och att hon själv kan avgöra vad hon vill äta på morgonen. Samtidigt såg jag min omsorg i att hon får en näringsrik frukost så hon står sig fram till lunch. Så när hon kom till bords hade jag detta i tankarna snarare än bilden av en besvärlig unge.

Vi satt sedan och pratade några minuter om skolan och hur det skulle vara att börja i en ny klass där man inte hade sin invanda roll. Hur det skulle vara att börja om på nytt utan sina egna och andras förutbestämda förväntningar på ens beteende. Ett samtal som jag är övertygad om inte skulle utspelats om jag hade haft bilden av besvärlig unge i huvudet.

måndag 20 augusti 2012

Njut mer av livet

Det händer ständigt och jämt att människor i min omgivning gör saker jag gillar. Det kan vara att de gör mig en tjänst jag bett om eller att de gör något för mig utan att jag frågat om det. Jag gillar också att se när de gör saker av omtanke för någon annan eller sådant som bidrar till större sammanhang (som samhället i stort eller miljön). Ofta uttrycker jag inte mitt gillande, jag kanske bara noterar det flyktigt eller så nöjer jag mig med att säga tack.

De senaste två veckorna när jag börjat skriva tacksamhetsdagbok stannar jag upp och tar in det mer än jag brukar göra. Jag försöker att varje morgon skriva en sak som jag gillar att jag gjort under gårdagen - antingen för mig själv eller för någon annan - och skriva hur det känns och vilka behov jag tillgodosåg genom mitt handlande. Jag tänker också på vad jag uppskattar att någon annan har gjort som i sin tur bidragit till mig.

Jag kommer ofta på mig själv när jag skriver att jag inte uppmärksammar det andra gör i den utsträckning jag skulle vilja. Jag märker hur jag går miste om något genom att inte säga något eller att till exempel bara säga tack, när det jag upplever är så mycket större än mitt "tack".

Nu tänker jag speciellt på en händelse i lördags. Jag slutade mitt arbetspass ganska tidigt på morgonen och för att inte komma iväg alltför sent bad jag min kollega att utföra de nödvändiga arbetsuppgifterna på morgonen så att jag kunde packa ihop mina grejer och göra mig i ordning. När jag åkte därifrån kom jag på att jag bara tackat för vårt arbetspass. Först tänkte jag att när jag ser henne nästa gång ska jag uttrycka min tacksamhet och hur skönt det var att hon självklart tackade ja till det jag bad om. Ganska snart tänkte jag dock om och ringde till jobbet och berättade det för henne direkt.

Det är väldigt härligt att uppmärksamma den påverkan vi har på varandra och vilka möjligheter jag själv har att med små medel - som att skriva ett par minuter per dag eller att ringa ett telefonsamtal - njuta mer intensivt av livet som pågår i mig själv och hos andra. Jag är också övertygad om att jag lättare i stunden kommer kunna uttrycka min uppskattning till mig själv och andra. På så sätt kommer jag kunna njuta mer av livet som pågår i detta nu och samtidigt få mer kraft och energi att ändra på det jag inte njuter av.

fredag 10 augusti 2012

P3 och vår vilja att bidra

Är på väg hem från Göteborg i en både fullastad och fullbefolkad bil. Sedan ett par månader tillbaka har vi kunnat njuta av en bildradion sedan vi för flera år sedan haft inbrott i bilen. När vi lyssnar på radio är det oftast p3 och idag på Christer var det en man från Dalarna som tappat en motor i sjön. Han undrade om det fanns någon som hade dykarutrustning som ville hjälpa till.

Han fick napp nästan direkt. En man från Lidköping (eller kanske Linköping) kunde tänka sig en utflykt och ville inte ha någon ersättning.

Med tårar i ögonen blev jag än en gång påmind om människors vilja och önskan att hjälpa till. Något som går emot många teorier om att vi människor bara ser till våra egna behov och bara gör saker som gynnar oss själva. Speciellt härligt är det att få ta del av sådant när jag inte själv aktivt söker upp det (t.ex. i böcker), utan får höra det i radio på väg hem till Hökarängen.

söndag 5 augusti 2012

Nöjd och tacksam

Jag har i olika sammanhang läst om att skriva tacksamhetsdagbok och tänkt att det verkar vara en god idé, något jag ska göra någon gång. Beslutet har däremot inte fattats utan jag har av obestämda skäl skjutit det på framtiden. Nu på morgonen märkte jag en iver i mig att verkligen sätta igång, likt en fullmogen frukt var jag redo att plockas.

Jag letade fram en oskriven anteckningsbok och gick sedan ut och plockade bär - röda krusbär och svarta och röda vinbär - till min frukost. Och när jag satte mig för att äta - sojayoghurt, mysli, banan och bär - stannade jag upp ett ögonblick och tog in allt det arbete och omsorg som lagts ner i den mat jag hade framför mig på bordet; alla de människor som varit med och bidragit, odlare, transportarbetare, lagerarbetare, kontorspersonal...  Efter frukosten satt jag en stund och smälte både maten och de intryck jag tagit del av.

Jag uppskattar den omsorg och omtanke jag lägger på mig själv i de val av föda jag gör och vad det i sin tur bidrar till min omvärld i form av respekt om djur, miljö och andra människor. Jag känner mig nöjd, glad och belåten och både nu när jag skriver dess rader och när jag skrev i min tacksamhetsdagbok - när jag verkligen tar mig tid till att ta in vilken påverkan jag och andra har - förstärks känslan av tacksamhet och ett leende verkar inte vilja lämna mina läppar.