måndag 28 februari 2011

Vanans makt och tacksamhetsskulden

I helgen var jag assistent på en introduktionskurs i Nonviolent Communication (NVC). Jag kände mig hedrad att ha blivit tillfrågad och njöt av att umgås och träna NVC med både deltagarna och kursledaren. Jag blev inspirerad av övningarna vi gjorde, kände entusiasm över deltagarnas engagemang och upplevde hopp om det meningsfulla i att fler och fler lär sig och tillämpar kunskaperna i NVC-processen.

På en sådan här kurs anstränger sig alla att träna på ett nytt sätt att kommunicera och förhålla sig till varandra. Efter två dagars träning med fokus på kontakt, ömsesidighet, empati och ärlighet ser man ofta klarare på ens vanliga sätt att kommunicera med andra. Det blir helt enkelt extra tydligt när vanemässiga sätt att handla och tänka uppenbarar sig.

I bilen på väg in till stan frågade kursledaren om han fick bjuda mig på middag på Centralen. Jag sa något i stil med att det kändes svårt att ta emot ytterligare något efter allt jag fått under helgen. Han kontrade blixtsnabbt men lugnt med att om det kändes bättre kunde jag betala maten själv. Det gjorde mig snabbt uppmärksam på gamla idéer om att stå i skuld och att hålla någon slags balans på skuldkontot. Lika snabbt släppte jag tanken och tackade ja till erbjudandet.

Det känns tråkigt att inte bara kunna ta emot och uppskatta det jag får. Samtidigt är det skönt att på ett så direkt sätt bli uppmärksammad på den tendensen. Jag tror att det i fortsättningen blir lättare att tacka ja utan att jag först "ursäktar" mig och spelar svårflörtad. På samma gång ger jag också givaren möjlighet att fullt ut kunna glädja sig åt sitt sätt att bidra.

torsdag 24 februari 2011

Är människor lata och egoistiska?

I dag var jag på ett frukostseminarium på Rica Hotel vid Hötorget. Det hölls av nätverket Wednesday Relations och handlade om projektarbeten och sociala medier. Det intressanta för min del var att nätverkets grundare Mats Gustafsson tog upp den människosyn som han växt upp med. En syn som bygger på antaganden om människans natur som bland annat lat och egoistisk. Detta är antaganden som till exempel många neoklassiska ekonomiska teorier bygger på, teorier som styr mycket av det politiska beslutsfattandet i världen i dag. Mats hävdade att denna människosyn är förlegad och att forskning har visat att den mänskliga naturen tvärtom är grundad i en medfödd empatisk förmåga och en vilja till samarbete. Detta är alltså inget som vi uppfostras till av välmenande föräldrar, utan dessa förmågor ligger inbäddat i vårt DNA.

Det är väldigt roligt och hoppingivande att vissa företag anammar en mer mänsklig människosyn. Det är uppenbart ett sätt för företagen att vara mer effektiva och lönsamma, men det är onekligen ett stort steg mot ett samhälle med ett större fokus på empati, och därmed ett större fokus på att tillfredsställa människors behov.

En författare Mats nämnde var Jeremy Rifkin, en av mina senaste favoriter. Här nedan kan du se en animerad film som bygger på ett utdrag ur en av hans föreläsningar som handlar om den empatiska civilisationen. Hela föreläsningen kan du titta på här.

söndag 20 februari 2011

Värderingar vs fördömanden

I dagens DN Söndag läste jag om Jon Olsson, extremskidåkaren som lever jetsetliv. Jag berättade vid köksbordet att jag hade lite svårt att förhålla mig till honom och efter att ha fått frågan varför funderade jag ett bra tag. Jag kom på att om jag läst om Jon för några år sedan skulle jag inte haft några problem att förhålla mig till honom. Jag skulle ha förkastat honom rakt av som en ytlig, nyrik lyxlirare med alltför många bilar.

Med dagens läsning upptäckte jag att det inte dök upp några fiendebilder. Därav min upplevda svårighet att förhålla mig till honom. Jag kände en viss saknad efter att hänga upp mina intryck vid olika etiketter, jag skulle kunna lägga till en hel del utöver dem ovan. Visst, jag noterade att hans smak för snabba sportbilar och att bränna tio tusentals kronor på krogen, inte överensstämmer med mina värderingar. Samtidigt läste jag om en målmedveten kille med en bakgrund långt från glamorös.

Jag måste säga att det är väldigt skönt att slippa döma människor bara för att jag inte håller med om allt de gör. Det är också skönt att kunna hålla fast vid de värderingar som är viktiga för mig. Med denna kombination kan det ibland uppstå förvirring när jag inte får upp samma tankar och fördömanden som förr.

fredag 18 februari 2011

Hurra! Jag har begått ett misstag.

Häromdagen träffade jag en grupp där vi övade oss i Nonviolent Communication (NVC). För att göra en lång historia kort så fokuserade jag i en situation på endast den ena av två personer. Jag lyssnade efter känslor och behov och jag upplevde både kontakt och att personen kände sig hörd. Jag tror att jag blev väldigt glad av att jag lyckades fånga upp någonting viktigt i hur en person uttryckte sig och att hitta det väsentliga bakom orden. Så glad att jag helt enkelt glömde bort att kolla läget hos den andra.

När jag efteråt var ute och sprang växte händelsen i mitt huvud. Jag såg att jag bara uppmärksammat den ena personens känslor och behov. Först grämde jag mig och tänkte att det var dumt att jag missat hur den andra kände sig. Efter en kort stund började jag dock fundera på varför jag tyckte det var dumt. Orsaken tror jag var att det för mig är viktigt med omsorg och respekt och jag kände mig både ledsen och orolig för att jag missat det. Jag var också besviken över att ett så levande tillfälle för träning av NVC-processen gått mig ur händerna.

Mitt i allt blev jag klar över att jag begått ett misstag. Ett misstag som jag genom att processa för mig själv förvandlat till lärdom och erfarenhet att ta vidare till andra möten och sammanhang. Samtidigt var det ett misstag som skulle kunna vara lätt att reparera.

Senare på kvällen ringde jag först upp den personen som inte fått uttrycka sig. Jag uttryckte mina känslor och behov enligt ovan och ställde frågan vad hon tänkte kring detta. Hon verkade glad över att jag ringt och hade också tänkt i liknande tankar. Jag ringde sedan upp den andra personen och uttryckte samma sak.

För mig personligen kunde jag förvandla mitt misstag till ett lärotillfälle. Istället för att slå på mig själv tog jag ansvar för situationen och kontaktade de inblandade. I detta kommer jag att tänka på något jag hört från olika håll; utan misstag sker ingen utveckling. Om vi ständigt rör oss på säker mark begår vi inga misstag, men vi utmanar heller inte oss själva. Så det är läge att fira: Hurra! Jag har begått ett misstag.

torsdag 10 februari 2011

Priset för framgångsrika barn

DN har i dagarna en artikelserie om att driva barn till framgång: "Piska eller morot". I huvudartiklarna berättar musikern Alexander Rybak och hockeymålvakten Robin Lehner att deras föräldrar använde både hot och belöningar för att få sin vilja igenom.

Jag blir både beklämd och ledsen när jag läser om deras uppväxt. Jag har inga problem med att barn (och vuxna) utsätts för utmaningar och får testa gränserna för sin förmåga. Och jag kan absolut förstå njutningen av att behärska något efter många timmars träning och finslipning av teknik. Det jag värjer mig emot är att föräldrarna sätter sina egna behov före barnens.

Det är kanske lätt att vara tacksam gentemot sina föräldrar om man lyckats inom ett område. Men vad händer med alla barn som pressas till gränsen och förbi gränsen till sin förmåga utan att nå den framgång de strävar efter? Hur präglas barn som ständigt blir bedömda efter sina prestationer och alltid får höra att de kan prestera lite bättre?

I ett samhälle som bygger på konkurrens och framgång är det inte svårt att förstå att vissa föräldrar drillar sina barn för att det ska nå eliten inom sitt område. Det jag är lite nyfiken på är hur det skulle se ut inom till exempel musiken och idrotten om vi alla växte upp i ett samhälle där vi får lära oss att lyssna efter våra egna och andras behov. Ett samhälle där utövandet av musik och idrott bygger på lust att bidra med sin talang istället för att sträva efter framgång och tjäna pengar i konkurrens med andra. Skulle vi kunna njuta av lika skickliga musiker och idrottare? Om inte, är dagens strävan och jakt på framgång värt priset vi alla betalar?

söndag 6 februari 2011

Släpp kraven

På senare år har jag försökt att omvandla alla tankar kring att jag måste eller att jag borde göra olika saker till att jag vill utföra dem. Den sista tiden har jag också försökt att överföra detta tänkande till mina barn. Förutsättningen är tron på att alla människor vill bidra till andra om det sker på frivillig basis. Så istället för att säga "Nu måste du duka bordet" eller "Städa upp i ditt rum, annars får du inte..." frågar jag om de vill duka bordet eller något i stil med "Det skulle vara jätteskönt för mig om du vill plocka upp kläder och tidningar i ditt rum innan NN kommer och hälsar på".

När jag berättade det här för barnen för några månader sedan gnuggade de händerna av förtjusning. Jag sa att jag inte vill tvinga dem att göra någonting, utan att jag tror att de vill hjälpa till om de kan välja själva. De svarade: "Så vi slipper om vi inte vill?" och jag svarade ja.

Nu är det svårt att svara på varför de i princip utför samma uppgifter som förut, men jag försöker att fråga utan att kräva eller skuldbelägga om de inte gör som jag vill. Kanske utför de sakerna av gammal vana eller kanske förmedlar jag något som föräldrauktoritet utan att jag är medveten om det? Jag inbillar mig i alla fall att jag inte hör stönanden och suckanden längre och bara det är ett lyft. Jag vill inte ses som någon som ställer krav utan hellre ses som någon som det kan vara roligt att hjälpa då och då i ett förhållande som bygger på ömsesidig respekt.

tisdag 1 februari 2011

I am a Transformer

"Du har ju inte städat på två veckor." När jag hörde dessa ord for försvarstankarna genom huvudet på mig och en del kom ut genom munnen: "Jag har borstat ur toastolarna! Och torkat bord och bänkar efter nästan varje frukost! Plus tagit hand om kvarbliven disk!" Orättvist tänkte jag medan jag snörde på mig löparskorna och begav mig ut samtidigt som jag kom på fler städningsområden jag utfört.

Under löprundan tänkte jag på vad som låg bakom mina tankar och min försvarsinställning. Jag kände mig både irriterad och ledsen. Irriterad för att jag behöver förståelse och ledsen för att min omtanke inte nått fram.

Vad fanns det då bakom "Du har inte städat på två veckor!"? Jag gissade att där fanns liknande känslor och behov som hos mig själv. Behov av support, stöd och omtanke för det gemensamma hushållet. Oro och irritation för att jag ska bli allt för uppslukad av mina egna aktiviteter.

Senare under dagen både städade jag och ägnade mig åt mig själv. Irritationen hade runnit av genom att istället för att höra skuldbeläggande titta efter känslor och behov. Nästa skrämmande åtgärd är att ta itu med den vaga oroskänslan av att säga och visa vad jag känner, trots att jag kanske kommer uttrycka mig stolpigt och bli generad.